Den här veckans krönika är unik. Den riktar sig bara till de som inte läser MI.
”Hej, jag heter X och jobbar på redaktionen för Y, vi skulle vilja att du kom och pratade om att skivbolagen har spelat ut sin roll.”
”Hej, det är i och för sig en intressant diskussion. Men det stämmer inte alls. Tvärtom går skivbolagen, och musikbolagen i allmänhet, mycket bättre än på många år.”
”Ähum. Vi återkommer. Kanske.”
Ungefär den dialogen var jag som talesperson för MI med om förra veckan. Två gånger om dessutom. Efter att ha ringts upp av redaktioner av sorten som förr brukade stämplas som ”vanligtvis välunderrättade.”
Bakgrunden var att Spotify köpt in sig i aggregatorn DistroKid (se även separat artikel) och att det rapporterats i medier att en brittisk artist blivit etta på listan utan att ha backning av något skivbolag.
Det i kombination med den allmänna bilden, det kan om man vill beskrivas som en strategi, att Spotify gör vad man kan för att bli en plattform att gå direkt till för artister, detta hade hos de aktuella redaktörerna snabbt blivit till att skivbolagen nu slutligen förlorat bataljen om artisterna, lyssnarna, marknaden.
Därav att veckans krönika riktar sig till den som bara läser rubriker om musikbranschen. Som sedan länkas och lajkas på sociala medier utan djupare analys. Eller rättare sagt: utan analys alls.
Det är möjligt och kanske rentav troligt att framtiden visar upp en marknad som gällande färsk musik domineras av artister som sköter allt utan mellanhänder. Det scenariot har regelbundet målats sedan mer än tio år, med rubrikvänliga toppar på hemmaplan i exempelvis Robyn. Trenden skyndas troligen på av att Spotify och andra gör direktlansering enklare.
Men vi är inte där i dag. Punkt. Det är bara att titta på Sverigetopplistan eller Spotify topp 50 för att inse att nästan 100 % av akterna har någon form av samarbete med det vi fortfarande kallar skivbolag. Undantagen är i princip endast hiphop, samma genre som sett ett liknande mönster sedan decennier i USA.
Denna vecka finns Asme, K27 och Yasin som undantag från en regel som säger att de tre majorbolagen helt dominerar den trendande musiken. Detta kompletteras sedan av de ledande indieaktörerna. Som en sorts hybrid finns sedan ett halvår låtar som spelats in hos Spotify och getts ut i samarbete mellan Spotify och respektive bolag.
Går man till de titlar som dominerar omsättningen på dagens musikmarknad – det vi i musikbranschen kallar för backkatalog (som innebär olika ”gammal” repertoar beroende på bolag) – är mönstret ännu mycket längre från det scenario som de uppringande reportrarna uppenbarligen trott på.
Här är i synnerhet de tre majorbolagen (Universal, Sony, Warner) helt överväldigande i dominans och kommer att förbli så även om mindre aktörer då och då köper musikkataloger som tidigare funnits hos nämnda storbolag.
Backkatalogernas tyngd hos t ex Spotify är också ett huvudskäl till att streaming-giganterna inte i större omfattning ”gör en HBO” och själva fullskaligt ger ut musik.
Så nej, mitt svar på den inledande uppringningen borde kanske ha blivit:
”Nej, de har inte spelat ut sin roll. Och kommer inte att göra det under min karriär. Hejdå.”
Men så kan man ju inte hålla på. Därtill är ämnet alltför intressant och komplext. Tills vidare nöjer jag mig med att ännu en gång glädjas över att musikbranschen som helhet har en uppåtgående formkurva. Gissningar om när musikindustrin utåt sett kan tänkas domineras av helt hemkörda artister tar vi en annan gång.
Så. Nu kan alla läsa igen.
Lars Nylin
