Musikindustrin skriver ytterst sällan minnestexter över utländska artister. Men i fallet Kim Larsen måste det bli ett undantag skriver MI:s Lars Nylin.
Det råa riffiga svänget, kaxigheten, gitarristens gummistövlar, men framförallt sångarens skönt självsäkra sång och breda käft. För oss som var med när Gasolin’ kom fram på 1970-talet var danskarna en uppenbarelse. Vi svenskar hade nosat på rockmusik med global självsäkerhet och potential i form av Pugh Rogefeldt och några få till. Finland hade Hurriganes.
Men när Gasolin slog igenom på allvar i mitten av decenniet fanns det liksom ingen diskussion om vilket som var Nordens ledande band med rötter i något av de nordiska länderna. De var minst lika trovärdigt tufft rockande som globala motsvarigheter. Och mitt i spotlight fanns Kim Larsen. En plats som han sedan blev kvar på.
Ur svenskt perspektiv är det i princip omöjligt att förstå hur många generationer som Larsen omfamnade, först som rockstjärna, senare mer som poet. En kombination av Cornelis, en ung Pugh, Ulf Lundells långa karriär, en skvätt Thåströmsk karisma. Tillsammans kan dom jobba upp det självlysande genomslag som Larsen hade under nästan 50 år. Johnny Hallyday i Frankrike och Udo Lindenberg i Tyskland är det närmaste den här tyckaren kan komma referenser. Men inte ens de var lika folkkära och lika lite ifrågasatta av rådande trendbarometrar.
Det var talande när tidningen BT dagen efter dödsbudet, till slut vek Larsen vid 72 ned sig för sin långvariga prostatacancer, gjorde en hel tidning där alla rubriker var hämtade från hans låttitlar. Från läktaren känns det som att han kommer att lämna ett gigantiskt hål efter sig i hemlandet.
Dagen för budet läste jag åtskilliga fina och inkännande minnestexter även i svenska medier, sociala likväl som i traditionella, och jag tänkte länge avstå minnesord. I synnerhet i MI, eftersom vi väldigt sällan skildrar utländska artister.
Men snart insåg jag vilket genomslag Kim Larsen och framförallt Gasolin haft även i Sverige. Jag var själv med när cirkusen larmade som mest. Respektive att jag INTE var på plats. Jag minns väl hur ruskigt besviken jag blev över att missa när Gasolin framträdde på Hovet i Stockholm hösten 1978, med nämnda Ulf Lundell och Hurriganes. Det var bara en vecka innan jag flyttade till Stockholm och den hösten var Gasolin bland de hetaste biljetterna man kunde lägga vantarna på, inklusive tidens trender i punk och funk.
I Sverige blev Kim Larsen aldrig större än efter Gasolins Live i Skandinavien 1978. Men han fanns ständigt närvarande och hade t ex en huvudroll när sångaren och gitarristen Mats Ronander nådde en av sina toppar med albumet Himlen gråter för Elmore James inklusive Larsen-duetten Gör mig lycklig nu 1992. Larsens senare utgivningar, från 1995 med gruppen Kjukken, var alltför danska angelägenheter för att nå ut brett här. Men personligen var jag alltid nyfiken på en ny Larsen-platta och även hans sista album, fjolårets Öst för vesterled innehåller många låtar som i en ännu öppnare värld hade nått ut starkt även här.
*
Apropå saknade älskade artister: Charles Aznavour har lämnat oss vid 94. Mannen som kallades för ”Frankrikes Frank Sinatra” kändes så evig att man trodde att han skulle överleva oss alla. Tack för sången och hjärtat. She är lätt en av de tio bästa kärlekssångerna någonsin.
*
Ännu mer på temat saknad: det är spektakulärt – och en mycket bra låt! – när Lil Peep och XXXTentacion – båda döda förra året- nu går in som etta på Sverigetopplistan med postumt mixade Falling Down.
*
Grammis flyttar till Annexet vid Globen. 182 steg hemifrån räknar jag det till. Förr hade jag skrivit ”krypavstånd”, men en gnutta har er redaktör ändå mognat sedan Grammis senast höll till i Globenområdet för tio år sedan.
*
Missa inte dokumentären Quincy på Netflix. Det är inget mästerverk som dokumentär, men livsödet Quincy Jones är så spektakulärt i sig att det räcker som magnet.
Lars Nylin
