MI inleder i dag en artikelserie som tillhör det viktigaste MI skrivit om, menar MI:s Lars Nylin. Vi räknar ner till 12 september då EU åter tar upp ”direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden.” Det som bland annat i en av sina delar skulle reglera att plattformar som YouTube inte kommer undan med helt andra (låga) ersättningsnivåer jämfört exempelvis Spotify.
Vi minns alla engagemanget och inte minst frustrationen under åren när The Pirate Bay fanns i fokus. År när allehanda opinionsbildare och inte minst politiker plockade populistiska poänger på att hävda att musik borde vara gratis eftersom tekniken nu fanns för att den kunde vara gratis. Aspekter som upphovsrätt och investeringar gjorda av musikbolag blev sekundära, ansågs det.
Just när vi trodde att det fanns en total enighet om värdet i rättigheter på musikfronten har vi nu något liknande i faggorna.
För att extremt förenkla ämnet handlar det om fortsatt nedräkning mot beslut om det så kallade ”Direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden”. Det som först fick ja av EU:s jurister i maj, men som senare sköts på framtiden, 12 september, när politikerna nu förmodas börja säga sitt.
Framförallt har vi under sommaren upplevt en tystnad som signalerar att ansvariga politiker inte satt sig tillräckligt i ämnet. Alternativt att de lyssnat på lobbyister med det konkreta uppdraget från Google och andra att minska summorna som betalas ut till kreatörer och upphovsrättsägare.
Oavsett vilket är det mycket hög tid att summera läget, vilket MI nu alltså gör i en serie texter.
Med stöd av ett klubbat direktiv skulle vi i musikbranschen, kreatörer och entreprenörer förhoppningsvis helt eniga, baserat i direktivets artikel 13, äntligen få en situation där aktörer som YouTube/Google inte kommer undan med helt andra ersättningsnivåer än exempelvis Spotify eller Apple.
Den nuvarande situationen baseras i E-handelsdirektiv satta runt millennieskiftet, den gången med ambitionen att skydda distributörer av användar-genererat material från ersättningskrav vid olagliga uppladdningar.
Men sedan dess har aktörer som YouTube anlänt på scenen och direktiven är minst sagt föråldrade. Inte minst möjliggör de alltså det vi i musikindustrin kallar ”value gap” (i USA ”value grab”), alltså intäktsgapet mellan de som skapar innehållet, och de som gör vinster på det.
På en punkt anser tyckare som denna att sanningen är oomkullrunkelig, för att ta till ett ord ännu äldre än de nuvarande direktiven:
YouTube och andra ska GIVETVIS betala lika mycket som exempelvis Spotify.
Det man kan och bör diskutera kring artikel 13 – och andra artiklar i direktivet – är kanske främst var gränserna går mellan ersättning för ”ren musik” och musik som används i alla slags former av UGC, user generated content. Det vill säga hur mycket ska YouTube betala om jag kör en minut av White Stripes Seven Nations Army när jag hyllar GIF Sundsvall i en fem minuters hemkörd video och lägger upp den på plattformen?
Detta är en av diskussionerna som tas upp i MI:s serie. Häng med, analysera, informera – det finns ännu tre veckor att sätta en serie självklarheter på plats.
Lars Nylin
Hela direktivet: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52016PC0593&from=SV
