Japan fortsätter sticka ut som en annorlunda musikmarknad. Siffrorna för 2017 visar att CD-skivan stärkt sin position i landet. Vad beror det på? Johansson analyserar.
Spotify genomförde den 15 mars sin kapitalmarknadsdag i New York, då man under ca 3 timmar presenterade bolaget för potentiella investerare. Flera av de ledande personerna på Spotify äntrade scenen och pratade om just sitt område, medan Daniel Ek fungerade lite som ”moderator” och introducerade de olika talarna.
Egentligen presenterades inte några riktigt stora nyheter, annat än att datumet för handelsstart av aktien är den 3 april. Och personligen tycker jag inte det var förrän CFO Seth Farbman gick igenom de ekonomiska förutsättningarna som det bliv riktigt intressant.
Farbman var ju tidigare på Netflix, och gjorde naturligtvis ständiga jämförelser med ekonomin för den tjänsten. Han presenterade skälen till varför Spotify måste satsa så hårt på volym som man gör, diskuterade churn rates och ARPU och mycket annat. Om det var något som gav tyngd till hela presentationen och gjorde att investerare blev intresserade, så var det nog Farbman.
En sak som jag tyckte var intressant var också Daniel Eks försäkran om att man vill jobba nära rättighetshavarna och inte ska ses som någon konkurrent. Men, samtidigt, i slutet av hela presentation när Farbman och Ek tog emot frågor, lyste det igenom att de visst vill komma till en situation där de kan hjälpa artister och musiker direkt och skapa ett helt ekosystem runt omkring musiken. Uppköpen av de olika bolagen under de senaste två åren visar på vad man på sikt vill skapa, ett nytt ”system” där Spotify kan erbjuda mer än vad man gör idag, inklusive produktionsmöjligheter, direktlicensiering och direktfördelning av royalties.
Sammantaget tycker jag att kapitalmarknadsdagen var en bra pitch av Spotify. Självklart var det en presentation på amerikanskt manér, för amerikanska investerare fokuserade på den amerikanska börsen, med allt vad det innebär i form av språkbruk och gimmicks, men totalt sett, bra jobbat!
—–
Louder.me heter en ny app som vill kombinera spelmekanik med music discovery. Appen är fortfarande i utvecklingsläge, men finns tillgänglig att ladda ned både på Google Play och i Appstore.
Tanken är att man i Arcade-delen av appen kan hitta ny musik. Ju mer man lyssnar och hittar låtar som man gillar utvecklas ens egen profil som musiktyckare, med möjlighet att ”levla upp” i betydelse. Man kan applicera olika filter för att göra urval som passar ens egen musiksmak. Turneringar kommer inom kort införas, liksom radiostationer baserade på vilken musik som gillas mest.
Appen är än så länge inriktad på mindre artister och bolag, där vem som helst kan ladda upp sin musik, lite som Soundcloud. Personligen tror jag att appen har potential att lyckas med att ”spelifieria” nya musikupptäckter. Jag har rätt länge varit förvånad över att de stora streamingtjänsterna inte integrerar mer spelliknande features i sina appar.
Det enda jag saknar är en tydligare spelkoppling till sin profil i Arcade Mode, och det finns ett par små barnsjukdomar. Men det ska bli spännande att se vad som händer när Louder.me släpper turnerings-funktionaliteten.
—–
Japan fortsätter att vara en avsevärt annorlunda marknad jämfört med stora delar av den övriga världen. Trots att de stora streamingtjänsterna, som t.ex. Spotify och Apple Music numera finns fullt ut i landet, tar det liksom inte fart.
Streamingen stod för bara 9,1 procent av de totala intäkterna under 2017, medan downloads stod för 9,4 procent. Videosförsäljningen låg på 1,4 procent, vilket betyder att mer än 80 procent av de totala intäkterna fortfarande kommer från fysisk media, och då absolut främst CD-skivor.
Anmärkningsvärt är att andelen intäkter från fysiskt låg på 77 procent året innan, år 2016. Tvärtemot vad vi har sett på så många andra marknader, blev CD-skivan alltså starkare i förhållande till de digitala formaten under 2017.
Totalt sett gick intäkterna ned med 3 procent i Japan jämfört med 2016.
Det finns många anledningar till varför det ser ut som det gör på den näst största musikmarknaden i världen. En av dessa är att CD-n inte bara handlar om musiken som finns på den. Genom CD-n säljs också konsertbiljetter, möjligheten att kunna få träffa sina idoler genom utlottningar och tävlingar, och mycket annat. Det finns exempel på fans som har köpt exakt samma skiva 15-20 gånger, bara för att öka chansen att få träffa sin favoritartist.
Ett annat skäl är att strukturen kring masterägare ser helt annorlunda ut i Japan. I de flesta länder dominerar majorbolagen någonstans kring 70-85 procent av utgivningen, medan de i Japan bara representerar ca 35 procent av marknaden. Det gör att indiebolagen har den största makten över marknaden, och de anser helt enkelt att CD-n fortfarande är det bästa formatet för marknadsföring och försäljning, på grund av höga vinstmarginaler.
Ytterligare en förklaring, som hör ihop med det ovanstående, går att finna i den japanska kulturen, eller det japanska ”kynnet”. Att vara respektfull, artig, punktlig, laglydig, hårt arbetande, är alla egenskaper som upphöjs i den japanska kulturen. Om en indie-label släpper ett album som CD och artisten helst vill sälja musiken i det formatet, då accepterar och respekterar japanerna det och går snällt och köper skivan. Till skillnad mot många andra kulturer (som t.ex. vår egen) där en större andel av befolkningen kanske är mer självcentrerade, individualistiska och mest är intresserade av att det ska gå snabbt och enkelt, på mitt eget sätt.
Att den japanska kulturen är annorlunda visar t.ex. det faktum att år 2015 sköts bara en enda människa ihjäl i landet under hela året. I ett land som alltså har 125 miljoner invånare! I Sverige, med tio miljoner invånare, sköts 28 ihjäl under samma år. I sorgelandet USA sköts över 13 000 ihjäl, med 325 miljoner invånare. Det var 372 masskjutningar i USA, varav 64 var skolskjutningar, bara under det året… (Shootingtracker)
Så, det är något annorlunda med den japanska kulturen, som gör att masterägarna kan ha större makt över folks musikkonsumtion än i många andra länder. Men, förutom det, finns det också en stor kreativitet i vad som följer med en CD-skiva, det finns såväl blingbling som pälsbeklädda CD-utgivningar. Vilket t.ex. gjort att Tower Records, som har fått stänga ned mängder med butiker över hela världen, i Japan finns representerade med 85 butiker som har mycket välbesökta aktiviteter, konserter o.s.v.
De flesta tror väl att även Japan på sikt kommer att gå över till streamingen, men frågan är hur lång tid det kommer att ta, och vilka förändringar som krävs. Landet fortsätter verkligen att förvåna…
—–
Indiebolagens förhandlingsorgan Merlin har skrivit avtal med de tre stora i Kina, Tencent, Alibaba och NetEase. Det betyder att alla indies som representeras av Merlin nu är licensierade av tjänsterna QQ Music, Kugou, Kuwo, Xiami och NetEase Cloud Music.
Merlin representerar ca 12 procent av den totala globala digitala katalogen.
Charles Caldas, CEO på Merlin, säger i ett uttalande:
– This is an exciting new chapter for Merlin. For the first time, repertoire from the world’s leading independent record labels will be legitimately available across China’s five most prominent music services. Above all, Merlin members are now uniquely positioned to benefit from a set of truly transformative partnerships that will accelerate growth in one of the world’s most exciting and fast-evolving markets.
Charles Caldas passade för övrigt på att berätta på SXSW förra veckan att de gör prognosen att Latinamerika kommer dra in 60 miljoner dollar till indies under 2018.
Archie Hamilton och Krish Raghav från Split United gör för övrigt en genomlysning och analys av den kinesiska musikmarknaden under 2018, i The State Of China’s Music Industry 2018 Report.
—–
Läsvärt: Inside the booming black market for Spotify playlists
Mycket läsvärt: Inside the dusty brains of the first Spotify investor – looking at how we were right and wrong about Spotify in 2007
Daniel Johansson
