Spotify till börsen. Det var inte direkt någon skräll efter rykten i några år och tydliga tecken sedan kinesiska giganten Tencent gick in i tjänsten. Men likväl ytterst spännande oavsett var man står i synen tjänsten.
Spotify har i åtminstone västvärlden sedan starten 2008 blivit helt synonym med streaming, nästintill på den nivån där iPhone blev synonyma med smarta telefoner. För första gången finns en renodlad musiktjänst på en ledande börs. Redan det är ett intressant faktum – hur mycket tror de stora spelarna på investeringsobjektet musik, nu kommer kanske svaret?
Daniel Johansson analyserar noteringen – 15/3 är dagen att hålla koll på – i detalj på annan plats. Jag bara tillägga ett hopp om att steget inte gör att det börjar tummas på ambitionen att utveckla det jag som användare anser brister: data, fakta, guidning för den som inte är Twentyish och håller koll på topp 100.
Det känns också lite tramsigt bra om rodret av skutan fortfarande får en Stockholmsförankring. Spotify har aldrig varit och kommer aldrig att bli något IKEA för musik, man valde från dag ett globalt tänk före hemvävt. Men det känns som att något gediget ”svenskt” kan bidra till att tjänsten inte flyter ut i ett luddigt YouTube-land. Inte minst hoppas jag att Daniel Ek blir kvar i central roll. Jag kan nästan känna som Daniel Johansson gör i sin krönika: ”Gud förbjude att de (Ek och Martin Lorentzon – min anmärkning) skulle sälja av och ”bara” tjäna pengar på det hela. Då blir jag norrländskt skogstokig!”
*
On repeat: börsintroduktionen av Spotify förändrar inte i sig det omedelbara utfallet för artister, musiker, låtskrivare. Avtalen gällande detta är skrivna sedan tidigare och påverkas inte av om t ex Daniel Ek säljer och blir mångmiljardär. Däremot kan det bli så att de fyra masterägare som äger delar (Sony, Universal, Warner, Merlin) säljer. Samtliga dessa, senast Universal bara häromdagen enligt Musicbusinessworldwide, har sagt att de ska fördela sådana intäkter mellan sina kontrakterade artister.
*
Oj, så Göteborg dominerar just nu på den mer rockiga delen av scenen. Först Sarah Klang med sin glimrande debut och nu Anna von Hausswolff. Nya albumet Dead Magic söker sig ändå längre in i det drömska, förhäxande, fascinerande än föregångarna. I fem verk, ett är 17 minuter långt, pumpar orgeln i Köpenhamns Marmorkirken med en frenetisk svärta som vore vi vid tids ände, vilket ju kanske också stämmer som det ser ut just nu i världen. Anna är i musikmedia den internationellt mest uppmärksammade svenska musikern just nu. Intresset lär inte minska efter detta. Svart, sagolikt, skönt. ++++.
*
Några har frågat efter den motivering till Kenneth Gärdestads heders-Grammis som jag skrev och nämner bland annat i en In Memoriam på annan plats. Den lyder: ”Som få andra har han gjort vacker och allmängiltig poesi av vardagens funderingar. Han hittade en helt egen väg för att sätta enkla, men ytterst effektiva ord på saker och händelser som för de flesta bara snabbt flimrar förbi för att sedan glömmas. Med start på 1970-talet i ett pojkrum i en villa några mil norr om Stockholm skrev han texter som decennier senare är mjuka hörnstenar i vår svenska pop- och poesiskatt och känns igen av alla – de är evighetens hopp. För sina mångåriga insatser i svenskt musikliv och sina underbara texter till sin bror Ted går 2018 års Grammis hederspris till: Kenneth Gärdestad.”
Vila i frid.
*
Melodifestivalen till sist. Oj, så sval jag känner mig inför årets tävling. De få bra låtarna har drunknat i det glitter som tidigare var en cool sidopryl och vaga svaga manus. Men väl vid final radar ändå några rimliga låtar upp sig. Måste jag peka på ett bidrag blir det Mariettes, trots att jag anser att hennes tidigare bidrag varit snäppet starkare.
Lars Nylin
*
