Mitt första minne av Melodifestivalen är för att citera bob hund: istället för musik förvirring. Efter bojkott av festivalen 1970 hade SVT kommit på att återkomsten skulle ske i ett helt nytt upplägg. Som en del av TV-programmet Hylands hörna kördes fem delfinaler där tre artister framförde bidragen. Tommy Körberg och Sylvia Vrethammar fick stå med långnäsa. Family Four vann samtliga och fick till sist åka till Eurovision Song Contest med Vita vidder. Jag som knatte hade knappt fattat hur det gick till.
Låtarna i semifinalerna kom från den tidens schlagerskrivarelit. Från allmänheten skickades 1 164 bidrag in, bland annat ett från Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson. Men trions låt Det kan ingen doktor hjälpa kom inte med.
Möjligen finns det något att lära ur denna story. För frågan om vad som hänt med de godaste låtarna, själva låtvalsprocessen, är ett hett diskussionsämne under en påtagligt svag årgång Melodifestivalen. Det och frågan om det är möjligt att åter få med artister som rör sig i samma härader som begreppet konstnärlig höjd, till bekostnad av dansande livsmedel och andra höjdpunkter i årets fält.
Som om det inte räckte med detta dallrar det glupska frågetecken över även de flesta övriga aspekter på vinterns omgång så här långt: programledarna, manuset, appfixeringen som slagit över i smärre lyteskomik, tittarsiffrorna.
Länge var det rent fånigt att frankt såga det koncept av Melodifestivalen som med krass men skicklig hand byggts av Christer Björkman. Om inte publiksiffrorna övertygade om att något ändå var helt rätt i tänket, fanns där de enorma europeiska finalframgångarna att peka på.
Inte heller Melodifestivalen 2018 är någon sittande lätträffad fågel. Själva finalfältet kommer att vara helt rimligt och mellan raderna känns det som om de ansvarigas självkritik finns där, uppenbara detaljer som minus i manus KOMMER att vässas till finalen. Till sist kommer låtar från festivalen att synas även inom synavstånd från Drake och annat i toppen av Spotifylistan. Det senare börjar för övrigt att märkas redan denna vecka.
Men oavsett var årets omgång landar i skalan mellan habilt och godkänt – betyget BRA kan denna årgång omöjligt få ihop – blir det extremt intressant att se hur låtvalsprocessen behandlas inför nästa år.
Jag menar, vi har väl ändå inte gått genom ett totalt paradigmskifte sedan åren då inte bara vinnaren utan även en eller två andra låtar syntes på inhemska eller globala topplistor och gjorde det utan att rodna? Bättre än detta måste det kunna bli med tanke på begåvningen även hos svenska låtskrivare som inte har, eller önskar, access till popvärldens hetaste namn. Primärt: återgå till att uppfylla festivalens namn.
*
Trodde aldrig det skulle ske, men jag finner mig själv nickande när dansbandsfolk kritiserar att det inte vara säsong åtminstone är med ETT ”riktigt” dansband i Melodifestivalen.
*
Oj, vad stark Sarah Klangs Love In The Milky Way är. Frågar ni mig var hon årets nykomling 2017 och understryker nu det med att kort sagt bli en prestigeartist vilken som helst.
*
Fenomenet teamskrivna låtar blir än mer uppenbart när Musikförläggarna listat 2017 års mest populära svenska låtskrivare – se artikel. På listan finns nu ingenting av den gamla tidens ensamme kompositör, det är t o m få exempel på ”lex Björn & Benny”, med en kompositör och en textförfattare. Delvis är detta som bekant följden av ett annat sätt att tänka och ange credits. Men helt klart är att det trots allt är en ny tid i hela tänket som formats sedan Cheiron. Det ska bli mycket intressant att se om mönstret blir stabilt eller om marknaden står inför en av dom där klassiska omsvängningarna.
*
Något som sällan diskuteras är hur ett under senare år svagare Idol indirekt påverkat nivån på Melodifestivalen. Martin Almgrens A Bitter Lullaby är visserligen en helt habil finallåt men det slår inte gnistor om ekipaget, som i fallen Loreen eller Måns Zelmerlöw, det kan inte bära en festival som hos de nämnda.
*
Så trevligt att återigen få se rejäla livstecken från Silence Records. Missa inte 4 SNABBA med Eva Wilke.
*
Jag faller ännu inte pladask för Slowgold som de flesta andra tyckare. Veckans tema, saknade melodier, går för mig igen även här. Men Amanda Wernes gitarrspel gör mig knäsvag. För en som varit med sedan Quicksilver Messenger Service, jag hann faktiskt att vara med när deras sista album släpptes, är just den aspekten på Slowgold tveklöst fem plus.
Missa inte heller Daniel Johanssons rapport om en intressant user centric-studie i Finland. Från läktaren kan det tyckas som att något konkret snart måste hända i det ämnet.
Lars Nylin
