Vem tar ansvar för att människor i musikbranschen inte hamnar i psykisk ohälsa eller fortsätter att manifestera osunda rockstjärneideal? I två panelsamtal under Where’s the Music, restes frågor som visar på en musikbransch i förändring.
Årets konferensdel av Where’s the Music bjöd på flera pigga ämnesval för paneldiskussioner. MI tog bland annat del av ”Psykisk hälsa i musikbranschen” och ”Hur dödar vi den manliga rockstjärnemyten?” under fredagseftermiddagen.
Den förstnämnda panelen bestod av brittiska och amerikanska branschpersoner och leddes av Christine Brown, Director of External Affairs på Help Musicians UK. Diskussionen tog utgångspunkt i en studie som visat att psykisk ohälsa är tre gånger vanligare i musikbranschen än i andra branscher (”Can music make you sick?” University of Westminster, 2016).
Ett oortodoxt sätt att leva, med sena nätter, tuffa deadlines, många resor och tillgång till alkohol och droger bidrar till att så många i branschen far illa.
– Musiken är inte huvudorsaken, men en förstärkare, menade Andreea Magdalina, grundare av det kvinnliga, sociala nätverket Shesaidso och med egna erfarenheter av psykisk ohälsa.
Mytifieringen av den lidande rockstjärnan har också bidragit, menade panelen och exemplifierade med ”27-klubben”, kända artister som avlidit vid 27 års ålder.
– Men vi håller på att skapa en kultur där det är okej att be om hjälp.
Ett tips från paneldeltagarna var att skaffa sig en mentor, någon att regelbundet prata med om såväl jobb som privatliv. Ett mentorskapsprogram med namnet #shegrows, startat av Magdalina, är på väg att öppna i fler länder.
Med en panel bestående av enbart kvinnor och en kvinnodominerad publik restes frågan om varför det är just kvinnor som ska diskutera hälsofrågan, kanske i ljuset av att kvinnor ju är i minoritet i flesta andra musikbranschsammanhang. En man i publiken menade att kvinnor kommunicerar bättre och att män har svårt att prata om hur de mår, men panelen ville inte göra psykisk hälsa till en fråga om kön och pekade på att det finns flera manliga deltagare i de program som de företräder.
Enkönat var det även i panelen ”Hur dödar vi den manliga rockstjärnemyten?”, som ju också handlade om just förväntningarna och kraven som kommer med den traditionella rockstjärnerollen. Även den är dock i förändring, visade panelen, ledd av Svante Tidholm, som bl a har arbetat med projektet Fatta Man.
Att inte leva upp till bilden av den ständigt festande rockstjärnan kan innebära att man gör publiken besviken, menade Axel Sjöberg, fd Graveyard, nu Big Kizz.
– Det finns ett spel mellan publik och artist och vi är där för att förgylla deras vardag. Men det som är en festkväll för publiken är ju en vanlig jobbdag för oss.
Artisten Love Antell, sa att han inte känner sig hemma i klichébilden av varför man som man gör musik.
– Det finns många artister som sagt om att de gör musik för att få tjejer. Jag har aldrig känt så utan haft ångest för att jag inte lever upp till det.
Han uppmanade också låtskrivare att skriva andra relationstexter än de traditionella, för att vidga bilden av den manliga rockstjärnan.
Under samtalet togs också alkoholromantiken inom rockmusiken upp.
– Det kan stå på raidern att det ska finna 75 öl, en massa sprit och vin i logen, när det är fem personer i bandet och de kanske är 18 år gamla. Var är etiken? Det blir en konstig skyddad verkstad, menade Niklas Jonsson från Luger.
Han tror dock att många är rädda för att säga ifrån, eftersom det alltid finns någon annan som är villig att vara ja-sägare i branschen.
– Folk är rädda att tappa artisten. Det är lite som med Metoo, det är för mycket som står på spel, fortsatte han.
Så frågan är vem som ska ta ansvar?
– Det är ändå bättre nu, artister idag är med medvetna om hälsa, sa Kalle Lundgren Smith, från Pitch&Smith.
Kanske måste heller inte den manliga rockstjärnemyten dö, resonerade Niklas Jonsson.
– Vi kan omforma vad vi lägger i begreppet rockstjärna också. Man behöver inte ta bort t ex det sexuella, musik är ju känslor och hör ihop med frihet, rus och så vidare. Det handlar om att vara sexuell utan att vara utnyttjande.
En del av förändringen sker redan, fortsatte Axel Sjöberg.
– Gubbväldet är på väg bort. Vi ska ändå vidta åtgärder, men det sker en självsanering också. Folk dör av.
Att morgondagens manliga rockstjärna kan komma att se ut på en mängd olika sätt kändes självklart efter fredagens diskussion. Men kommer det automatiskt att ge utrymme för fler kvinnor på den manligt dominerade musikscenen? Det är inte alls säkert. Men kanske ett ämne för en fortsättningsdiskussion på nästa års Where’s the Music?
Christel Valsinger
