Mixen av samtida toppnamn, ”up-and-comings”och artister som startade en framgångsrik karriär för 15-20 år sen, är vad som gör Way Out West så lyckad. MI:s Christel Valsinger summerar tankarna efter tre dagar i Slottskogen och det kanske vassaste artistutbudet i festivalens historia.
Way Out West profilerar sig som en ansvarstagande festival. Personalen har utbildats i hbtq-frågor, av miljöskäl serveras varken kött eller mjölk på festivalen (däremot ost, av någon anledning), vissa av utebarerna och scenområdena är rökfria och på festivalområdet återkommer budskap av typen ”Don’t be a douche” på skärmar och affischer. Bidrar signalerna om att vi alla bär ansvar för varandra till att årets festival blev så pass lugn? Polisen rapporterar om tre anmälda fall av sexuella ofredanden och det är inget att hurra för, men en låg siffra jämfört med exempelvis Bråvallas 17. Tre-fyra omhändertaganden för fylleri är inte heller mycket på en festival som snittat 34 000 besökare per dag.
Å andra sidan finns det andra relativt lugna festivaler som inte profilerat sig på sociala frågor, så kanske är avsaknaden av camping och den åldersmässigt blandade publiken faktorer som har större påverkan på festivalstämningen. Och den senare är en ofrånkomlig följd av artistbokningarna. Några av årets mest omtalade artister (Frank Ocean, Lana Del Rey, Migos, The xx) blandas med sådana som slog igenom i början av 00-talet men är albumaktuella i år (Feist, Regina Spektor, The Shins), sådana som var som störst på 90-talet men fortfarande är relevanta (The Pixies, Fireside) och namn som händer just nu (The Blaze, Young Thug).
Grånande hjässor må dominera framför The Pixies medan 20-någontingarna trängs framför Major Lazer, men det är aldrig bara det ena eller det andra, vi möts över åldersgränserna och i musikintresset. Jag har jämnåriga (medelålders) kompisar som säger att de inte känner igen ett enda artistnamn på WoW, men då beror det antingen på att musikintresset gick i stå för ett tag sen eller att de föredrar exempelvis hårdrock, som inte har någon utbredd plats på just denna festivalen.
Way Out West må vara film, samtal (WoW Talks), matupplevelser och en väldig massa varumärken som med sina hashtags, gratis-prylar och dånande högtalare vill bli ett med den yngre delen av publiken, men det är musiken och artisterna som gör festivalen. Och där är Way Out West svårslagna i sitt utbud.
Christel Valsinger
Skribentens topp 5
The xx (bilden). Samspelet mellan Romy Madley Croft och Oliver Sims, hur rösterna, gitarr- och bassligorna vävs in i varandra till Jamie Smiths beats – är helt uppslukande. Allt stämmer under fredagskvällens konsert.
Regina Spektor. Min första liveupplevelse av en artist jag tyckt så väldigt mycket om ända sedan vi började spela henne i P3 2004 (Us från debuten Soviet Kitsch). Fantastiskt skicklig musiker och artist med mycket hjärta som nog är ännu bättre live än på siva.
Frank Ocean. Introvert och drömmande musik kan knappast förvandlas till sprakande show på scen, men med filmer, symfoniorkester och surround sound blev Frank Oceans efterlängtade framträdande ändå till något unikt.
Feist (bilden). Hennes senaste album är ingen publikfriare, men själv är hon både rolig och utåtriktad på scen, även om hon kanske är lite optimistisk i hur komplicerad allsång egentligen kan få vara.
Lana Del Rey. Sorgset, vackert och mörkt, med en scen klädd i draperier och bakgrundsfilmer som förstärker melankolin. Ändå, lite för mycket temposänkare för att avsluta lördagskvällen i Slottsskogen.
