Jämställdhet i musikbranschen brukade vara en fråga för enstaka eldsjälar. Men tiden då det var okej att bara rekrytera talang från ena halvan av befolkningen är förbi. Nu tar branschen själv tag i problemet med den ojämna könsfördelningen. ”Mycket välkommet” , skriver MI:s Christel Valsinger och jämför med sitt eget bandspelande 90-tal
Det har hänt en del med jämställdheten i musikbranschen sedan 90-talet, då jag själv tog mina första steg som musiker, låtskrivare och bandmedlem.
Och då tänker jag inte på statistiken över vilka som sitter på maktbärande positioner i musikbranschen, eller hur fördelningen kvinnor/män bland låtskrivare och producenter på topplistan ser ut – den sorgliga statistiken går att läsa om här.
Nej, det handlar om inställningen till jämställdhetsarbetet. Från att vara en fråga för några få eldsjälar, har jämställdheten till slut nått toppen av agendan för musikbranschen själv.
Uppfattningen att kvinnor och män har olika förutsättningar och chanser att verka i musikbranschen är inte ny. Den fanns såklart också långt innan 90-talet, som är min personliga referensperiod. Men det arbete som gjordes för 20-30 år sedan för att stärka kvinnors skapande och sätta ljuset på diskriminering och orättvisor, utfördes i regel av studieförbund och ideella organisationer.
Jag spelade i ett band men enbart kvinnliga medlemmar och vi bjöds ofta in att spela på ”tjejbandsgalor” (”tjejband” var den etikett som då klistrades på alla band med kvinnor i, oavsett om det spelades folkvisor eller hårdrock) och delta i workshops för tjejer. Men det var verksamheter som ägde rum utanför de stora sammanhangen, liksom lite i skymundan. Själv var jag ständigt kluven mellan att å ena sidan vilja medverka till en mer jämställd scen och att å andra sidan alltid förknippas med min könstillhörighet.
Det fanns inga, eller i alla fall få, nätverk kvinnliga musiker emellan. Ofrivilligt hamnade vi i en konkurrenssituation eftersom det verkade som om det bara fanns plats för ett kvinnligt dominerat band på festivaler, på skivbolag och i musiktidningar. Fråga vilken tjej som helst som spelade i band på 90-talet och hon lär vara bekant med begreppet ”tjejbandskvoten”.
Förändringen började så smått med Popkollo 2003, på initiativ av Marit Bergman och Rockparty. Jag tror att Marit var nyckeln här. En cool och framgångsrik artist som omfamnade idén att tjejer skulle stötta varandra och få professionell hjälp att lära sig spela och skriva musik.
De senaste åren har initiativen, nätverken och kollektiven bara blivit fler. Femtastic, Makten över Musiken, REC Collective, Upfront, Oda Studios, EQ love music och Kulturföreningen Podium är bara några exempel på hur det bubblar av kvinnlig kreativitet och medvetenhet i Sverige just nu. Och i flera av fallen är branschen nu själv aktiv och drivande partner.
I veckan offentliggjordes Equalizer Project, ett projekt för att öka andelen kvinnor och transpersoner bakom morgondagens hits. För satsningen står Musikförläggarna och Spotify i samarbete med Max Martins förlag MXM Music. Nätverksträffar, branschseminarium och podcast står på agendan.
Numera pratas det inte heller bara om jämställdhet utifrån ett perspektiv om lika rättigheter. Det handlar också om vad man går miste om i form av talang, om man man bara rekryterar låtskrivare från ena halvan av befolkningen.
Den här nya tiden är mycket välkommen.
Att vara kvinna och verka i musikbranschen, vare sig det är som artist, låtskrivare, A&R eller musikjournalist, är att alltid behöva förhålla sig till sitt kön. Du representerar aldrig bara ditt eget verk eller arbete, du är också alltid en representant för kvinnor som grupp. Du förväntas förhålla dig till det, ha en åsikt om det, ställa upp som förebild (”vi behöver en tjej”) och ta ansvar för att andra kvinnor syns och inkluderas. Många gånger går det bra, men ska det bli kraft över till själva kreativiteten så måste hela musikbranschen, med både män och kvinnor i fronten, kliva fram.
Det går åt rätt håll just nu.
Christel Valsinger är musikjournalist, låtskrivare och medlem i popduon 500 mil. 1992-2004 spelade hon i bandet The Pusjkins.
