MI:s Lars Nylin med några blytunga och några fjäderlätta iakttagelser inför GRAMMIS 17.
När 08-klubbarna i fotboll omges av skandaler är ett vanligt ironiskt svar från 08-klubbars fans att klubben ”berör”, de har sådan status att även skitsaker skapar rubriker. Ett smart sätt att slippa prata om sakfrågan.
Lite samma gäller om Grammis. Många vill få det till att Grammis marginaliserats i den moderna eran, där album och fixstjärnor inte spelar samma roll. Det må vara hur det är med detta: nog berör Grammis. Även de senaste åren har det flödat åsikter i alla slags medier. Ömsom vatten, men framförallt vin: det senare om saker som de många kvinnliga nomineringarna, att genrer som hiphop, electro och även metal fått en annan status.
Jag sitter själv i juryn så jag tänker inte här mer än flyktigt beröra vattnet (som egentligen kan summeras i att Håkan Hellström fick mager utdelning) utan nöjer mig med ett antal spaningar. Vissa av dem var popprofessor och jurykamrat Jan Gradvall inne på i Tv4:s Nyhetsmorgon i förra veckan. Men inte ens hans spaningar kan jag låta bli att titta lite mer på. Here we go:
Kvinnorna. Man kan nästan säga att kvinnliga artister tagit över Grammis i aspekten starka profiler. Redan från 90-talet har kvinnor tagit mer plats i tävlingen, det var hög tid när uppdelningen manligt/kvinnligt togs bort för några år sedan. I dag är det nästan synd om männen, så pass dominanta är kvinnliga artister. Mycket riktigt blir det Frida Hyvönen eller Laleh som kommer att bli Grammisvinnaren nummer ett. Räknar man genom alla nominerade är det fortfarande manlig dominans, flera kategorier består även nu endast av män, men tendensen är otvetydig och trevlig.
Banden. Har nästan helt försvunnit i pop-kategorierna. Frågan är om Kent – som också de kan bli galans stora vinnare – avslutar en era, eller om det kommer någon och tar upp manteln? Hurula är väl det närmaste en bandkänsla a la gamla tider vi kommer i dag, men det är ju i själva verket en person.
Veteranerna. Lite typiskt är det män som hittas om man spanar på veteraner som är still going strong. Jojje Wadenius var nominerad i barnkategorin redan 1970, han är det nu igen. Benny Andersson var nominerad när Grammis återkom efter paus 1987, är det även i år. En smärre revansch för att bland annat ABBA:s entré och dominans en gång i tiden var en faktor när Grammis pausade.
Generationsskifte. Apropå veteraner är det nu uppenbart att den svenska scenen gått genom ett totalt generationsskifte. Den ende kvar bland dom nominerade från de som kom fram kring nystarten 1987 är Peter LeMarc.
Hiphop. Genren, och dess subdivisioner, har kommit till frontlinjen för att stanna. Dominansen är möjligen inte lika uppenbar som förra året, då Erik Lundin blev Grammiskung, men många namn kan ta hem tunga statyetter.
Producenter. Även här syns kvinnor. Laleh är ett bekant namn, hon har även figurerat i debatten om varför kvinnliga producenter inte får credit, men även Malin Dahlström i Niki & The Dove.
Freddie Wadling. Det kändes som jurymedlem förnämligt att kunna nominera Freddie postumt, inte för gamla bedrifters skull utan för att han avrundade med ett mycket starkt album.
Jazz. I Oddjob och Tonbruket har vi två ständiga Grammisstjärnor. I sin genre av hög världsklass.
Staden. Årets landsortsstad är Umeå med omgivningar. Cult of Luna och Frida Hyvönen är starka namn och en hel del tyder på att Annika ”Säkert!” Norlin finns i faggorna inför nästa års Grammis. Däremot ska vi kanske inte blanda in Laleh, hon höll ju till mer åt Skellefteåhållet under sina år i Västerbotten.
Tacktalen. Bättring, please!
Lars Nylin
