”The year the music died”. MI:s Lars Nylin filosoferar över det värsta året hittills för popkulturen.
Just när vi trodde att liemannens facit för 2016 kunde bli värre togs George Michael och även Status Quo-medlemmen Rick Parfitt ifrån oss. Ett år som började med att David Bowie försvann ut i den eviga rymden med sina Spiders From Mars räknade absurt nog den sista veckan in ytterligare namn att addera till Prince, Freddie Wadling, Olle Ljungström och alla andra saknade.
Inte sedan tio brutala månader 1969-70, då myten om den så kallade 27-klubben uppstod, har så många etablerade namn ur popgenerationen ryckts bort. I engelskspråkiga länder har varianter på rubriken ”The year music died” använts alltför flitigt de senaste dagarna.
Är sanningen så brysk som att vi får räkna med detta i fortsättningen – popgenerationen börjar trots allt bli plus 70 och på varje onormal överlevare som Keith Richards går väldigt många fler som följer fysionomins regelverk?
Det går ju inte att sticka under stol med att många av våra hjältar inte precis inspirerades av Arne Tammer och andra hälsoprofeter när de skapade sina liv och karriärer.
En grå mellandag snöar jag in på ämnet och Googlar teorier i några timmar. Faktum är att jag lämnade det amatörvetenskapliga projektet mer optimistisk än jag inledde det.
Visst, vi har klivit in i tiden när de börjar passera 70 de som föddes under baby-boomen från andra världskriget och fram till popmusikens genombrott. Det går inte att blunda för att våra gamla idoler kommer att försvinna i en aldrig sinande ström framöver.
Men 2016 kan nog ändå påstås ha varit abnormt. BBC:s redaktör för ”obituaries” säger i en intervju att de publicerat dubbelt så många minnestexter i år jämfört förra året. Så drastiska kan väl ändå inte de högre makterna vara att de plötsligt öppnade sig 1 januari 2016, precis efter att Lemmy i Motorhead blivit den sista att gå bort i den gamla eran?
Nej, faktumet att även ett stort antal medelålders artister och musiker gått bort adderar givetvis radikalt till mörkret. Jag hittade ingen seriös analys av just detta, men känslan är definitivt att alltför unga offer för rock’n’roll-attityder varit ovanligt många just i år.
En bidragande orsak till våra tunga axlar är givetvis också att vi delar sorgen mer och mer för varje år. Tragiska besked exploderar i våra ansikten på Facebook och Twitter bara sekunder efter att nyheten kommit. I klickjagandets era blir även obskyra artister och musiker plötsligt påstådda fixstjärnor som samlar världen i sorg. Det borde vara en fin sak, men det är lätt att bli cynisk.
Men i fallet George Michael finns det inte utrymme för cynism. Han förtjänar all delad sorg. Både för vad han var och skapade, men också som en påminnelse om hur snett allt kan gå. Tack för musiken, Giorgios Kyriacos Panayiotou, hoppas att vi inte behöver sörja lika många av dina kollegor 2017.
Lars Nylin
