Det brukade hända första veckan i juni. Någon eldig sommarvikarie på TT eller GP, det känns so
m om det alltid var dom, ringde för att be om kommentarer om den annalkande festivaldöden.
Rutinmässigt försökte jag i steget minnas vad jag hade läst om den samma vecka alltid aktuella Sweden Rock – en festival jag fortfarande aldrig tagit mig iväg på. Därefter kom de vanliga flosklerna om att utbudet kanske var nära att bli mättat. Att vädret såklart spelar stor roll. Att de stora artistattraktionerna kanske inte längre nödvändigtvis skulle komma till Sverige. Und so weiter.
På senare år har de samtalen inte kommit. Efter några dystra år när festivaler i exempelvis Hultsfred, Arvika och Borlänge gick omkull har festivalsomrarna rullat på med som det tycks ganska trygga ruljangser. Några har till och med tillkommit. Detta trots att scenartister med stora följen förmodas vara något av ett utdöende släkte.
Om allt detta är följden av skickligare arrangörer vet andra bättre. Jag har ingen insyn i gager, relationer till kommuner och allra minst till lokal hybris – tre faktorer som ställt till det förr.
Men ingen kan missa att kvaliteten på själva festivalerna hamnat mer och mer i fokus. Det vill säga kvaliteten på allt det som inte händer på scenerna.
Det har diskuterats betalningsmodeller på Bråvalla. Det har pratats flitigt på sociala nätverk om Summerburst borde leverera mer av kringarrangemang eftersom livedelen ofta är relativt påver. Åtskilliga gånger har det blivit rubriker om usel städning under och efter festivaler.
Därför är det stor ironi att när någon verkligen försöker göra en positiv skillnad blir detta det mest ironiserade och omdiskuterade efter en ledande festival.
Jag talar givetvis om årets Way Out West.
Way Out West, i regi av bokningsbolaget Luger, är festivalen som försöker göra allvar av det som många arrangörer tänker, men inte gör något åt: tankar om matutbud, hållbarhet, om festivalsupandet, om att låta festivalen bli en mötesplats för visioner och diskussioner. Vägval som borde välkomnas av de flesta.
Men några som befinner sig bortom begreppet indie kan från sina perspektiv inte se annat än krass cynism i Lugers beslut. Man menar att det är ett sätt att hitta andra, större inkomster i en tuff bransch. Krönikor på temat har blivit mäktigt spridda på de sociala nätverken de senaste dagarna.
Jag avskyr floskeln ”den svenska avundsjukan”. Men här tvingas jag snegla mot det. Det känns som att några alternativaktörer helt enkelt inte kunnat svälja att en samling före detta punkare från Gästrikland, Luger, blivit framgångsrika med koncepten Way Out West (och nu även Stockholm Music & Arts).
För att slippa säga det rakt ut konstaterar man ”ni tror att ni ska förändra något, men det kommer aldrig att bli så, det enda som händer är att bi blir rika.” Medan man själva sitter kvar på sina höga indiehästar och inte gör ett skvatt.
Så årets festivalanalys från mig blir kort och gott: Tack för att ni försöker göra en skillnad Luger – vädret kan inte ens ni påverka.
