När jag på dinosauriernas gick i grundskolan skrev min lärare alltid ”Låt stå – sprid detta!” med tydliga blockbokstäver på svarta tavlan, orden stod intill en lista med våra hemuppgifter. Tänk dig en digital version av detta och bokstavera den intill länken som ligger under denna text. Sprid den sedan på bästa möjliga sätt i ditt nätverk.
Under rubriken ”Damberg, låt oss få betalt för vårt jobb” skrev en rad svenska artister och låtskrivare i veckan ett debattinlägg i Aftonbladet om något som blivit det kanske viktigaste enstaka framtidsämnet för musikindustri och kreatörer: ansvariga politiker måste hindra globala digitala plattformar för att i skydd av förordningar betala uselt när de, plattformarna, sprider musikklipp som andra äger rättigheterna till.
Debattinlägget från Benny Andersson med flera är bra och viktigt, men tyvärr lite luddigt. Det borde nog ha stått mer rakt på sak att i synnerhet YouTube måste hindras från att i skydd av ”safe harbour”-principen betalar långt mindre till rättighetshavare än exempelvis Spotify och andra streamingtjänster.
Safe harbour går slarvigt uttryckt ut på att de distribuerande bolagen – som (YouTube-ägaren) Google eller Microsoft – inte ska stå helt ansvariga för det innehåll de distribuerar.
I Sverige har handelsminister Mikael Damberg nyligen, tillsammans med tolva andra EU-ministrar, skrivit ett brev till EU:s vice ordförande där man inte bara pekar på värdet i safe harbour, man vill dessutom ytterligare underlätta för de aktuella bolagen.
Det här gör man inte för att hindra musikindustrin att få betalt, men det blir den konkreta följden. Medan streamingtjänster betalar 60-70 % av sina intäkter till rättighetshavarna betalar YouTube 4-10 %. Medan streamingtjänster – med i dag cirka 70 miljoner betalande användare – bara under 2015 betalade 17 miljarder var ersättningen från YouTube – med en miljard användare – 5 miljarder. Det gör att exempelvis Spotify betalar tillbaka cirka 18 dollar per användare och år medan YouTube betalar 1 ynklig dollar,
Visst, ”riktiga videor” ägda av rättighetshavare står bara för en bråkdel av innehållet på YouTube. Något som bolagets svenska talesperson Farshad Shadloo med iver upprepade när Ifpi och Musikförläggarna nyligen bjöd in till paneldebatt i ämnet.
Men undersökningar visar OCKSÅ att i de lite högre åldersgrupperna är ”riktiga” videor ett av de populäraste inslagen i tjänstens miljonarkiv. Tittar man på vilka som har mest följare av sina YouTube-kanaler dominerar musikartister kraftigt. Man har tagit tillbaka positioner från Pewdiepie och andra renodlade YouTube-fenomenen. Det finns inga som helst frågetecken om att seriösa musikklipp är en dynamo i YouTube, och det vet även Shadloo.
Även Musikindustrin.se älskar YouTube. Det är grymt att kunna gräva fram klipp som inte ens de sändande tv-bolagen har kvar. Senast minuten innan detta skrivs idisslade jag gamla obskyra klipp med Led Zeppelin och King Crimson.
Den aspekten på gråzoner hos YouTube – och deras rivaler – kommer vi troligen inte runt så länge plattformarna tillåter privat uppladdning, vi kanske inte ens VILL komma runt det.
Nej, här handlar det kort och gott om att säga ifrån när plattformarna utnyttjar regler tänkta för personlig integritet till att spara pengar, grova pengar. Ta nu chansen att dra några strån till debattstacken. Låt stå – sprid detta!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article22895469.ab
Lars Nylin
