Hård hitpop med textfraser som biter sig fast. Icona Pop är tillbaka med en ny klubb-tribut.
Klippet från Grammisgalan, där Icona Pop framför nya singeln Someone Who Can Dance [TEN] delades och omskrevs snabbt på musiksajter som SPIN, Rolling Stone och Pitchfork förra veckan. Att Icona Pop är en av Sveriges största internationella popakter råder det knappast någon tvekan om och frekventerad av skivetikettskamraterna Zara Larsson och Elliphant blev uppträdandet såklart något extra.
Men tydligt är också att de får dras med att allt de skapar jämförs med – och mäts mot -supergenombrottet I Love It. Sommarsingeln Emergency omskrevs som låten som skulle kunna bli en hit av ungefär samma dignitet. Och Someone Who Can Dance beskrivs som en återgång till det elektropoppiga soundet från I Love It. Sådant är efterspelet till ett riktigt maffigt genombrott. Så länge Icona Pop fortsätter att göra avtryck på internationella hitlistor (Emergency toppade Billboard Dance Club Songs i september) är det kanske inte ett problem heller.
Someone Who Can Dance kan säkert bli en dansgolvsbanger i den klubbvärld som duon fortsätter att omfamna. Här handlar det om hård hitpop med pumpande bastrumma och uppkäftig attityd. Det finns en retrovink till 80-90-talet med en text om att längta från jobbet i videobutiken till discot, men en referens till Pirate Bay placerar dem direkt i modern tid.
Icona Pop är mästare på oneliner-pop. Det är tydligt att texterna, de utvalda orden, har lika stor betydelse som melodierna. Här levereras refrängfrasen I want someone who can dance/not someone I can talk to med en uppfordrande ton och dist på mikrofonerna. Stämningsmarkörer som ”glitter on the floor” och ”with my lipstick on” flyger förbi. Allt sitter ihop snyggt som en tajt discostass.
Låten är skriven av Aino Jawo och Caroline Hjelt ihop med producenten Jarrad Rogers, som bland annat jobbat med Charli XCX/Rita Ora-hiten Doing It, där svenska Noonie Bao också var inblandad som låtskrivare.
På singelediten finns inte Zara Larsson och Elliphant med, men jag kommer ganska snabbt på mig själv med att inte sakna dem just här.
Christel Valsinger
Foto: Fredrik Etoall
