När en svensk får Polar Music Prize väcker det många och starka reaktioner. MI:s Lars Nylin har en bestämd uppfattning.
Polarpriset till Max Martin och flödena i de sociala nätverken formligen exploderar. De flesta hurrar. Andra ser det som den yttersta kulturskymning. Åter andra tycker att i så fall borde Stock Aikten & Waterman redan ha fått priset.
Själv tycker jag att det är ett alldeles utmärkt val. Martin har gjort världshits i 20 år nu. Med meriter helt i Stikkan Andersons anda. Han är hyfsat ung, den näst yngste vinnaren efter Björk. Framförallt levererar han ständigt, till skillnad mot några få år i exempelvis fallet SAW (jag hoppas dock att de som föreslår dem ironiserar). Det känns som om han långt ifrån nått sin peak.
De som är kritiska pekar på Max Martin som en av de huvudskyldiga när popvärlden. anser kritikerna, gått bort från det klassiska popsmidandet till ett mer formaliserat arbetssätt – ”löpande-band-pop” muttras det. Författaren John Seabrock har skrivit belysande om detta i boken The Song Machine.
Jag har själv fallit i fällan. Har satt mig ner för att göra Spotifyspellistan som bevisar Martins storhet, men efter ett tag lagt pannan i djupa veck. Dels utifrån 
frågan: Men vad exakt är det han har bidragit med i denna låt? Men också utifrån det mer sågande: är det SÅ bra egentligen?
Men det är mycket lätt att runda den reflektionen. Lyssnar man i en en annan riktning har Max Martin gjort formidabla, tidlösa låtar. Åt Britney Spears, Katy Perry, senast The Weeknd. Ställd inför dessa minisymfonier behöver man inte ta till fakta som ändå inte biter på de svala – som att Sandberg har haft näst mest USA-hits efter Lennpn & McCartney, en helt sanslös merit i sig.
Mina möten med honom är få. Alla lite av floppar. Den första gången var på Hôtel Martinez i Cannes vid Midem det året då Sverige var huvudtema. Han satt ensam i ett hörn medan alla flockades kring Cardigans och Hives. Ingen brydde sig om en simpel låtskrivare. Sanken Sandqvist, vän till honom, i dag på BMG, tyckte att jag borde göra detta och introducerade oss. Men efter några hej-hej över en svindyr Kronenbourg var även jag tillbaka i baren med kvällens verkliga berömdheter. I backspegeln känns det obegripligt, men på den tiden hade låtskrivare långt ifrån den status de har nu.
En annan gång var när jag skulle hjälpa min numera bortgångne vän Ulf att leverera sten till Martins hus på Ekerö. Problemet var bara att leverantören skickat fel sten. Det var bara att vända. Hann knappt säga hej-hej. Ridå.
Grattis Max Martin till ett maximalt förtjänt pris. Jag räknar redan ner till när Jan Gradvall intervjuar dig i samband med Polar Talks.
Lars Nylin
