Adele har på en vecka sålt tre miljoner av nya albumet 25 bara i USA. För många är det ett bevis på att man bör avstå streaming. MI:s Lars Nylin ser annorlunda på saken.
Adeles och XL:s beslut att inte låta streamingtjänster få tillgång nya albumet 25 möttes först från många branschhåll av reaktionen: ”låt oss vänta tills hon inser att iTunes och fysisk försäljning år 2015 inte längre är vägen till välfyllt kassaskåp”.
Efter tre miljoner sålda 25 i USA och snart en miljon in Storbritannien – på en vecka! – har det vänt helt. Nu säger vanligtvis kloka människor att detta är ett bevis på att man kanske bör hoppa över streaming, åtminstone inledningsvis.
Resonemanget stämmer uppenbarligen på Adele. För att få streamingintäkter motsvarande fyra-fem miljoner ”fysiska” exemplar (för tydlighetens skull blir iTunes här plötslig lika med fysisk försäljning…) hade hon i det korta perspektivet behövt nå många miljarder streams.
En som nått miljardstrecket i streams är Ed Sheeran, han beräknas personligen ha fått cirka fyra miljoner dollar i Spotifyintäkter. Det bekostar inte ens den herrgård i Surrey som Adele köpte häromåret.
En annan grupp som möjligen krasst ekonomiskt har skäl att överväga motsvarande beslut är nischad genremusik och deras respektive bolag. En jazzplatta som säljer 1000 exemplar vid gig har i nuläget, med profilen hos streamingtjänsterna, inga realistiska möjligheter att nå streamingmängder som motsvarar de 100 000 som skivförsäljningen ger.
Men övriga bör och får inte titta på exemplet Adele.
Adele är i en klass för sig. Möjligen är brittiskan den siste i en döende sort; albumartisten som når ut tvärs genom alla demografier och landsgränser. Mer än 30 miljoner sålda av föregångaren 21 är en siffra som placerar henne bland artister från före millennieskiftet, och långt före det paradigmskifte som ständigt förskjuter musiklyssnandet bort från enstaka storsäljande arenastjärnor, och mot det nischade, mot the long tail.
Och då talar vi bara om krass ekonomi. Talar vi om att vara med i det sociala flödet, i det allmänna medvetandet, om att nå fans på de sätt som fans VILL nås 2015, då är streaming en förutsättning. Alternativet är bara YouTube och/eller The Pirate Bay (ekonomiskt är ju skillnaden mellan dessa inte alltför stor).
Nej, fokus ska inte ligga på streaming eller ej. Det ska precis som innan 25 ligga på hur ersättningen fördelas och hur man använder streamingtjänsterna.
Inte minst intressant: vi är förhoppningsvis inte ens halvvägs i de intäkter som streamingen kan ge. Min kollega Daniel Johansson har räknat ut att år 2000 tog de svenska musikbolagen in 224 kronor per capita för musikkonsumtion. När det var som lägst 2008 var siffran 88,50 kronor. Justerat för inflation var siffran 2014 uppe i 101 kronor per capita.
Motsvarande siffror finns för hur många skivor som köptes per capita på 90-talet jämfört med vad 1200 kronor – årskostnaden för ett Spotifypremium – hypotetiskt skulle innebära i skivförsäljning.
Det tar sin tid att justera den nya ekonomin. Men jämfört det alternativ som många av oss satt i runt 2007-2008 är det ändå en ständigt ljusnande framtid och den bygger på streaming.
Lars Nylin
