Musikindustrins Lars Nylin samlar känslorna efter terrorattacken som inte minst slog mot det vi jobbar med och älskar, musiken.
Människor som panikslagna hänger i fönsterbågar. Andra som söndertrasade hasar ut i Pariskvällen iförda blodiga t-shirts som de strax innan köpt i ett merchandisestånd inför en konsert med ett älskat rockband. Ett rockband, Eagles of Death Metal, som fryser mitt i en låt stoppade av smatter från kalasjnikovs.
Omfattningen av det vidriga i Paris i fredags kväll framgick nog inte fullt ut för mig förrän medier under lördagen började sprida de fruktansvärda, rörliga bilderna från Bataclan. Bilder från ögonblicket för den vedervärdiga terrorattacken och de oändligt plågsamma långsamma timmarna som följde.
Alla terrorattacker är fega och vidriga, det finns inget som ursäktar dem. Men från de grafiska bilderna och framåt blev just denna även en attack på mig personligen.
Tanken ”att det kunde lika gärna varit jag” fanns där redan direkt efter att nyheten började kablas ut. Nu blev det bara så mycket tydligare att de kallblodiga mördarna siktat sina vapen rakt in i hjärtat av det som de flesta av oss håller som kanske allra kärast: samhörigheten i musik. Att mötas kring den, att dansa till den, att bli smådum till den, bli kär till den, eller kanske bli lite klokare och mindre inskränkt till den.
Allt detta ser dessa slaktare som hedonism, ”en plats för perversioner” som respresentanter för Daesh skrev på sociala nätverk bara timmar efter dådet (jag vill inte kalla dem för stat, de är ingen stat).
Tankarna går givetvis till alla drabbade, när detta skrivs 130 döda inklusive en ung tjej från Västerås. Men arbetar man som vi i musikindustrin är det ju lätt att gripas lite extra av de många kollegor som stupade. Att den mentala kartan och logiken fungerar så är inte så mycket att göra åt.
Den första starka bilden jag såg var en hälsning på Facebook till engelsmannen Nick Alexander, merchandiseansvarig för Eagles of Death Metal, en av de första som namngavs bland de döda.
Sedan blev de tyvärr fler och fler. Thomas Ayad, internationell labelansvarig på Mercury France. Marie Mosser, som arbetade med digital marknadsföring på samma bolag. Manu Perez, före detta Universal Music. Extra stark blev den personliga insikten att en journalist jag träffat flera gånger finns bland offren, Guillaume B. Decherf på tidningen Les Inrockubtibles.
Fler namn har förekommit på sociala nätverk, men dessa har jag sett bekräftade.
Som en följd av det som hänt ställde många in sina konserter i Paris dagarna efter, bland de mest uppmärksammade finns U2 och Foo Fighters. Svenska Backyard Babies skulle ha spelat i Paris i morgon tisdag men har tvingats ställa in eftersom flera arrangörer ligger på sjukhus. Men bandmedlemmen Dregen har på de sociala nätverken spridit budskapet att vi absolut inte får låt mördarna vinna. Vi ska tvärtom samlas kring ännu fler konserter, ha ännu roligare, festa ännu mer, förvridas ännu mer. Annars har de vunnit de barbariska budskap som inte ens förtjänar att kallas för medeltida.
En fin bagatell i sammanhanget är att streama Eagles of Death Metals version av Duran Durans Save A Prayer. En grupp engelska fans av det amerikanska bandet har samlats i ett försök att ta den låten till toppen av listorna.
Det vore en, om än marginell, skön liten fyrbåk i ett mörker som just nu känns förstummande.
Lars Nylin
