I boken The Song Machine gör författaren John Seabrook den hittills mest detaljerade analysen av modern hitkultur. Max Martin har en huvudroll i historien om hur låtskrivare och producenter blev minst lika viktiga som artisterna själva.
I en intervju i Dagens Nyheter sa John Seabrook tidigare i veckan att han inte hört ett ljud från musikindustrin om sin bok The Song Machine. Jag förutsätter att han då syftar på den amerikanska industrin. Här i Sverige har jag åtskilliga gånger med ledande branschpersoner diskuterat de de både fascinerande men stundtals även lite trista följder det får att hitmakande numera ofta är synonymt med ett löpande-band-maskineri.
Denna ”sångmaskin”, bokens titel kommer ur detta, är fundamentet i Seabrocks 330-sidiga grepp på den moderna hitkulturen. Under tre år har han närstuderat hitmakande dels hemma i USA, men även i Storbritannien, Sydkorea och inte minst Sverige. Han sätter fenomen som ”track”, ”topline” och ”melodisk matematik” under lupp på ett sätt som inte gjorts tidigare. För alla intresserade av modern på är det måste-läsning.
De svenska inslagen är åtskilliga med historieskrivningar över såväl Cheiron/Denniz Pop/Max Martin som Spotify. Även när John Seabrock sammanfattar dagens hitproduktion är det blågula inslaget stort:
“ABBA’s pop chords and textures, Denniz PoP’s song structure and dynamics, ’80s arena rock’s big choruses, and early ’90s American R&B grooves.”
Men The Song Macine är inte bara angenäm läsning. När Seabrook pratar med amerikanska branschpersoner om hur skräpmatskulturens ”bliss points”, det som lurar oss att lockas av sockerbomber, nu anammats av låtskrivare blir det för en stenålders musikälskare ibland lite FÖR långt från det romantiska i exempelvis Lennon/McCartneys låtskrivande.
Men vi lär få vänja oss, tror Seabrock. Dagens lyssnande kräver hooks var sjunde sekund visar undersökningar. För att vara beredd på vad som komma skall är The Song Machine rena kursboken.
Lars Nylin
