Förra året blev Sven-Bertil Taubes album Hommage en uppmärksammad succé, inklusive att den blev listetta och vann Grammis. Nu kommer uppföljaren Hommage vol 2 och precis som senast har Peter Nordahl agerat producent, arrangör och allt-i-allo. MI har kollat hur det resonerats denna gång.
Minns du vad hoppades av mottagandet av Hommage i relation till vad det faktiskt blev?
– Jag måste erkänna att jag har slutat att hoppas när det gäller hur produktioner ska tas emot. Allt för många gånger har jag gjort, i mitt tycke, fantastiskt fina grejer som fullkomligt har passerat obemärkt förbi. Ett bra exempel är Lise & Gertruds platta Lyckan kommer från ett annat land (2015) som har väldigt mycket gemensamt med Hommage. Poesi och visa i grunden. Nyanserade arrangemang för full orkester. Bra texter och närvarande artister. Den ena försvinner obemärkt förbi trots att det är kanske är något det bästa jag gjort. Den andra lyfts till skyarna.
– Min förhoppning med Hommage var att få producera Sven-Bertils kanske sista album och att leda honom bort från hans pappa Evert, som han naturligtvis alltid kommer att förknippas med, mot en musikalisk värld som mer drar åt hans tidigare album där Ulf Björlin spelade en avgörande roll. Jag hade en vision om att Sven-Bertil skulle kunna göra en platta som handlade mer om”livet och döden”.
– Under resans gång förstod jag att det fanns ett visst intresse kring projektet men var ändå lite överraskad att DN skickade Martin Nyström
att följa och dokumentera hela vårat arbete för att sedan publicera 10 sidor i deras söndagsbilaga. Det blev startskottet på något alldeles oerhört i form av alla unisona hyllningskörer från all tänkbar media. Att skivan sedan har sålt närmare 30 000 fysiska exemplar gör ju inte saken sämre. Vi skulle även göra en konsert/föreställning på Dramaten. Trycket var så enormt att vi till slut hade gjort 15 konserter för utsålda salonger. Lika utsålt har det sedan varit när vi gästat de Svenska Symfoniorkestrarna. Svaret på din fråga är naturligtvis att mottagandet vi fick aldrig hade kunnat att förutspås.
Förra albumet hade ett tydligt koncept, hur har ni tänkt nu?
– Egentligen är det nya albumet bara en förlängning eller fortsättning av Hommage. Repertoaren består, precis som förra gången, framför allt av Olle Adolphson och Lars Forsells material. Norrköpings Symfoniorkester ackompanjerar. Även här ligger havet och färgen blå som en sammanhängande länk. Kanske att jag har dragit det en bit längre denna gång med mer instrumentala partier för att åhöraren så kunna känna in och ta till sig all text. Jag har försökt att sätta ihop ett album som är som en film fast utan bild. En inre resa med start i Olles Post Festum (Uppvaknande). Förhoppningsvis så får lyssnaren sina egna bilder framför näthinnan.
– Den första skivan gjordes en aningen bakvänt eftersom att jag inte kände Sven-Bertil tillräckligt väl. Det hela gick ut på att låta Sven-Bertil själv styra alla tempon och få ta sig tid i andningar och fraseringar varpå vi spelade in alla sånger med bara sång och piano där jag hade möjligheten att följa honom precis så som var nödvändigt. Därefter tog jag bort mitt piano och byggde nya tempomappar (klick) som följde Sven-Bertil in i minsta detalj. Till dessa kunde jag sedan skriva arrangemangen för symfoniorkester. Alla musiker i orkestern (80 st) fick således använda hörlurar för att kunna följa den otroligt komplicerade tempomappen. Det var en av de svettigaste inspelningar jag gjort som dirigent/producent men slutresultatet blev fantastiskt där Sven-Bertils röst står helt i fokus trots det som händer runt omkring i orkestern. Sången spelade vi in i London i Air Lyndhurst Studio och orkestern spelades in i De Geer Hallen i Norrköping. Mix gjordes av Lasse Nilsson i Nilento Studio. Utan Lasse hade detta projekt inte blivit som det blev. Han är fantastisk med sin mobila inspelningsutrustning och är även mitt högra öran i alla inspelningssituationer.
– Den nya plattan är gjord på samma sett men denna gången så spelade Sven-Bertil in sin sång när allt annat var på plats. Nu hade jag lärt känna honom tillräckligt för att få fram samma känsla en gång till. Visserligen krävde det många timmar vid pianot, bara Sven-Bertil och jag. Två tillvägagångssätt men med snarlika resultat.
Vad har du på gång framöver?
– Sven-Bertil och jag gästar en del Symfoniorkestrar under hösten. Jag har även precis slutfört ett annat stort projekt som kallas för MOD (Myrra Malmberg & Orphei Drängar) för X5 som är den tredje plattan i serien ”The Greatest Video Game Music vol. III. Fantastiskt kreativt projekt där jag har arrangerat för manskör, sopran, harpa, fyra horn samt fem slagverk. Under hösten är det mest fokus på dirigentuppdrag med olika Symfoniorkestrar samt ett gästspel på GöteborgsOperan. Mitt fina samarbete med Universal och Johannes Sjöberg fortsätter och vi håller som bäst på att kläcka nästa projekt. Likaså med Johan Lagerlöf och X5. Det är fantastiskt roligt att få arbeta med dessa bolag som förstår musikens kraft och vikten av att aldrig snåla på inspelningsbudgeten.
Hur har paradigmskiftet till streaming påverkat din vardag?
– Egentligen har det inte påverkat mig nämnvärt och jag kan konstatera att jag producerat album de senaste fem-sex åren som fysiskt sålt en bra bit över 1 miljon ex. Det visar att albumet lever och att folk fortfarande vill ha annat än ett tuggummi som man spottar
ut ur munnen efter 3 minuter. Jag tror att det är farligt att säga att folk inte vill ha album men det är samtidigt svårt för konsumenten om albumet är svårtillgängligt. Ibland känns det som att det är bolagen själva som håller på att ta död på albumet i och med att de tyvärr inte gör några. Nästa alla album jag producerat streamar dock väldigt dåligt. Intäktssidan för mig är ju framför allt på fysiskt sålda samt för downloads. När jag gör ett album finns det även i bakhuvudet att man ska kunna förflytta sig från ett fonogram till en konsertsal. Upphovrätten är också en viktig del viktig för att dra in en slant. Det vore en utmaning för mig att försöka göra ett album bara för streaming…
Lars Nylin
Lars Nylin
