Nicole Sabouné står med fötterna i rätt så gamla gothinfluenser, men hennes musik känns ändå uppfriskande, skriver MI:s Christel Valsinger om nya singeln Lifetime.
Nicole Sabouné gör musik som inte omedelbart för tankarna till talangtävlingar i tv. Men det var i The Voice i TV4 som hon upptäcktes, i tv-seriens enda svenska säsong våren 2012. Hon coachades av Ola Salo, som också blev låtskrivarpartner på hennes debutalbum Must Exist.
Nya singeln Lifetime [Woah Dad] har hon skrivit och producerat själv och den fortsätter på den postpunkiga väg som debuten slog in på. Det ekar av gothinfluenser som Joy Division och Sisters of Mercy. Pukor, synthmattor och ylande gitarrslingor trängs om utrymmet, allt rikligt utspätt med reverb. Sångmässigt låter hon som en säkrare Patti Smith; vilar länge på vokalerna med mycket magstöd.
Stämningen är smått spöklik och sorgsen. Så har också det kommande albumet, Miman, hämtat sin titel från Harry Martinssons apokalyptiska Aniara.
Trots att Sabouné står med båda fötterna i rätt så gamla influenser så känns Lifetime uppfriskande. Mycket för att den sticker ut i det dansdominerade radio- och listutbudet just nu. Den har inte tidigare singeln Conquer or Suffers omedelbara och drivna refräng, men jag sugs tillbaka till den om och om igen och det måste betyda nåt bra.
Christel Valsinger
Lyssna här:
