Karsten Dyhrberg Nielsen har suttit ett år som VD för Stim. MI har träffat honom för ett samtal om administration, fördelning, Kobalt, svensk musik och Ingemar Stenmark.
”Du behöver nog inte skriva in dig där, välkommen och kom in bara.”
De flesta Vd:ar för ett företag med 130 anställda tar nog inte själva emot sina gäster och serverar dem kaffe. Men det gör Stims VD Karsten Dyhrberg Nielsen. Efter att ha dirigerat mig förbi en vikarierande receptionist tar han in mig i ett mötesrum, medan han påminner mig om att mannen som gett mötesrummet sitt namn – tonsättaren och Stim-basen Kurt Atterberg – fick ett minst sagt kontroversiellt eftermäle.
”Det har diskuterats om rummet borde heta så” ler dansken Dyhrberg Nielsen innan han säger: ”hoppas att vi ska förstå varandra, många här var nervösa över att få en VD som pratar danska.”
Men det går utmärkt att förstå den i Ålborg uppväxte Karsten Dyhrberg Nielsen. Liksom att det går utmärkt att snabbt förstå varför majoriteten av de jag talat om honom med uppskattar hans entré hos en upphovsrättsorganisation som under senare år hamnat i inte alltid angenämt fokus.
Stim, med cirka 74 000 anslutna kompositörer och textförfattare och en omsättning på snart två miljarder, har kritiserats för alltifrån dyr och stelbent administration till att fördela sina pengar på ett tveksamt sätt.
Det sistnämnda är ett av skälen till att ett antal medlemmar häromåret startade rörelsen Musikupproret som bland annat kritiserar den så kallade analogifördelningen, ett system där inkomna pengar delvis fördelas utifrån vad som spelas lokalt i Sveriges Radios P4.
Samma medlemmar, och andra, har även höjt röster för att Stim varit för svaga när de skrivit avtal (senast 2011) med i synnerhet Spotify. Hösten 2014 bjöd en nyanländ Dyhrberg Nielsen in till ett ”dialogmöte” med medlemmarna. Men så sent som i maj i år visade en infekterad årsstämma att det fortsatt finns luft att rensa.
Men Stim finns också i en annan sorts spotlight. Genom samarbeten med sina tyska och brittiska systerorganisationer, Gema respektive PRS For Music, finns man med när upphovsrättsorganisationer nu med allt högre tempo söker former för effektivare globalare sätt att samla in sina medlemmars pengar.
I svensk musikindustri har ämnet blivit extra intressant eftersom den mest uppmärksammade internationella collecting-aktören, Kobalt Music, har starka svenska band. Detta inte minst sedan tre tidigare Stim-chefer inklusive Dyhrberg Nielsens företrädare Kenth Muldin nu börjat arbeta för Kobalt.
Men inget under vårt möte tyder på att Karsten Dyhrberg Nielsen skulle vara särskilt pressad av situationen. Istället framstår han exakt som han i positiva ordalag beskrivits av branschfolk som haft med honom att göra under det första året på Hornsgatan 103 i Stockholm. ”Älskvärd byråkrat”, ”kolugn”, ”vet vad han gör”, ”räkna inte med några spetsiga rubrikcitat”. Så hade man svarat när jag off the record testat hans namn. Och ganska exakt så framstod han även i verkliga livet.
Dagen innan vår intervju hade jag postat en fråga på min Facebook-sida som enkelt löd: ”Jag ska träffa Stims VD, vad tycker du att jag ska fråga?” Dyhrberg Nielsen avslöjar redan i dörren till Atterberg-rummet att en kollega till honom hade visat tråden.
Han verkar inte direkt skakad av frågor som till största delen handlade om just snedfördelning, administration och Spotify. Däremot har han snappat upp att någon undrat hur det kan komma sig att Stim tar 15-20% för att utföra tjänster liknande, enligt min vän på Facebook, de som MasterCard utför. Dyhrberg Nielsen småler medan han sätter sig och säger: ”Ja du, jag skulle gärna vilja veta mer om tankegången bakom den jämförelsen…”
De som spekulerat i att Stims nye VD skulle vara försiktig hade helt rätt. Jag fick inga inrepeterade ”politiker-svar”, tvärtom kändes svaren ärliga och uppriktiga. Men så fort vi närmade oss heta potatisar återvände han till något han slog fast tidigt i samtalet: ett år räcker inte för att ha sanningar om Stims väg framåt.
Karsten Dyhrberg Nielsen tycker att han på den tiden lärt känna organisationen, svensk bransch och våra unika branschdebatter. Det är först under de närmaste åren som han kan avkrävas ansvar för vad han uträttar. Tidigt i vårt samtal sa han: ”Lars, om två år kan vi sitta här igen och du har rätt att säga: ”Men Karsten, det här hände ju inte”…”
I ställer säger han:
– Det är alltid lätt att vara bakklok. För mig är det centrala att vi sätter en linje för hur vi ska arbeta. Vi har valt en linje istället för att sprida fokus på alltför många områden. Vi måste hitta tillbaka på fokus på vad som är Stims kärna, att tillvarata våra kunders intressen, komma tillbaka till vad kollektiv upphovsrätt ska handla om. Lugna ner oss lite, inte springa efter allt. Att representera medlemmarna på ett bra sätt är Stims raison d’être.
Hur kom det sig att du tog jobbet?
– Jag fick en fantastisk möjlighet att leda en så pass etablerad och inflytelserik upphovsrättsorganisation som Stim. Det var tråkigt att lämna NCB efter sex intensiva år, men det här förtroendet kunde jag bara inte tacka nej till. Jag kändes dessutom många av nyckelpersonerna efter NCB-tiden. Av ledande ansvariga var de nog bara Patrik (Sventelius, Sony ATV – MI:s anmärkning) som jag inte haft direkt eller indirekt kontakt med. Sådana som Monica Ekmark (ordförande Musikförläggarna) och Lars Karlsson (VD Warner Chappell) kände jag väl.
Hur har året varit om vi nöjer oss med själva ankomsten?
– Mycket bättre än jag hade kunnat hoppas. Som jag sa så var en del nervösa för att de inte skulle förstå mig, det upplever jag inte har varit något som helst problem. Inte minst viktigt för egen del är att Stockholm varit så välkomnande, mycket mer välkomnande än jag tror att Köpenhamn är. Det var inte helt klart att min familj skulle bo här, men nu gör de det, trivs jättebra, går i vanlig svensk skola.
Och på jobbet?
– Jag tycker att det gått utmärkt även där. Jag upplever, trots debatterna du nämner, som att det är betydligt mindre av friktioner och fraktioner här än jämfört med i Danmark, trots att det handlar om betydligt större summor som fördelas. Jag upplever en större harmoni, att man försöker hitta gemensamma intressen.
Exakt vad som händer på jobbet och framöver är han däremot alltså försiktigare att komma med sylvassa kommentarer på. Men han är aldrig undvikande. Klyschan ”no comments” verkar inte finnas i hans arsenal. När jag ber honom förklara, möjligen försvara Stims stora organisation svarar han prydligt och metodiskt. Han går genom avdelning för avdelning, affärsmodell, siffror, och motiverar varför det krävs 130 personer och ansenliga summor för försäljning, administration och kommunikation.
Svaren blir på samma linje när vi diskuterar många kompositörers käpphäst på sistone: varför får skivbolag och i förlängningen artister mer än förlag och i förlängningen kompositörer från de olika streamingtjänsterna.
– Det centrala för mig är att vi får vår del av kakan och att kakan växer när streamingen växer. Streaming är just nu vår överlägset viktigaste försäkring för att våra medlemmars intäkter växer framöver, säger han.
Han köper inte när jag försöker få honom att erkänna en viss frustration över att ha fått ärva ett avtal med Spotify som först skrevs när tjänsten var ny 2008 och sedan uppdaterades 2011. Istället upprepar han hur viktigt det är att streamingen blir mer och mer tillgänglig även hos inkomstkällor som butiker, serveringar, offentliga miljöer.
På liknande sätt parerar han skickligt ämnet Kobalt. Han fokuserar istället snabbt på att modellerna blir bättre, mer transparenta, inte vem som har hand om dem. Men två saker slår han fast med emfas i det sammanhanget.
Först: ”Vi är inget monopol, det är viktigt att påminna om”.
Sedan: ”Det är en överdrift att påstå att Kobalt skulle ha skyndat på samarbetet med PRS och Gema”.
Detta säger han sedan jag antytt att det gick väldigt snabbt mellan att Kobalt annonserade sitt globala upplägg med Amra fram till att Stim/Gema och PRS presenterade sitt upplägg för pan-europeiskt samarbete.
Däremot så säger han:
-Det internationella samarbetet är ett faktum, behovet ökar för varje minut med alla de nya tjänsterna. Jag vill helst inte kommentera eller recensera Kobalt i sig. Men deras tillväxt har gett marknaden en ny dynamik som även påverkar hur VI utvecklar oss.
Var Stim innan din ankomst på väg mot en alltför ”kommersiell” skepnad?
– Det varken kan eller vill jag gå in på. Jag var inte med då. För mig är det viktiga, kan inte nog upprepa det, att vi agerar i våra medlemmars intresse.
Ser du ett mer transparent Stim framöver?
– Definitivt. Ökad transparens är en trend i hela samhället, en bra sådan. Med ökad transparens ökar givetvis risken för kritik, men är vi inte tillräckligt transparenta ökar också risken för att vi ska tappa i trovärdighet hos våra kunder.
Vad svarar du de som kritiserar analogifördelningen?
– Vi har upprepade gånger gått ut och förklarat detta för våra medlemmar. Det finns svar att hitta på vår hemsida. Den springande punkten är ju att det inte får kosta mer att administrera redovisningen än vad som går tillbaka till våra medlemmar. Om administrativa kostnader äter upp pengarna förvaltar vi inte uppdraget på ett sätt som kommer upphovspersoner och förlag till gagn. Över hela världen används olika slags analogifördelningar eftersom det hittills varit den bästa modellen för att fördela pengar från de tusentals kunder som inte specifikt redovisar exakt vad de spelat, som närradio eller spa-anläggningar. För närradion består den största delen av analogiunderlaget, upp till 83 procent, utgörs av musikrapporteringen till P4 lokalt. Det har visat sig att en jämförelse med de största närradiostationerna stämt väl överens. Det finns sedan 2013 också en möjlighet att rapportera till oss om man spelats i närradion, på ”Mina sidor”.
Tillbaka till privatpersonen Karsten Dyhrberg Nielsen – är du en ”musikmänniska”?
– Egentligen inte alls! I min familj är det min hustru som aktivt konsumerar musik. Jag har snarare bevisat för mig själv att det går att förena administrativa talanger med ett rimligt musikintresse. Jag växte upp i ett hem där det fanns sex James Last-plattor på rullband. Visserligen spelade jag trummor, bankade i alla fall, och sjöng i skolkör. Men jag var ingen musiknörd. Inte alls. Jag lyssnade på det jag hörde i radio, älskade ABBA. Senare har jag haft favoriter som Lisa Ekdahl och nu senast First Aid Kit, de är helt fantastiska.
Det är mycket svenskt där…
– Definitivt, och det slutar inte där. Jag älskar alpin skidåkning, tävlar fortfarande även om på veterannivå. Ända sedan jag var lite har jag åkt till de norska eller svenska fjällen. Jag smet hem från skolan för att se hur det gick för Ingemar Stenmark. Att jag gillat Sverige och svenska fenomen bidrog såklart att jag sa ja när jag fick erbjudandet om det här jobbet. Jag har inte haft skäl att ångra att det slumpade sig så.
Lars Nylin
Foto Lars Nylin
Studiofoto (som även ligger på vår Facebooksida): Fredrik Hjerling
