Årets officiella Pridelåt är en segersång för modet att vara sann mot sig själv. Mariette ingjuter styrka med hjälp av mässande körer och en refräng som fäster.
Alla kommer ju inte att hålla med mig nu, med jag tycker att många tidigare officiella Pride-låtar inte har känts riktigt så angelägna som de borde. På pappret lät t ex förra årets bidrag från Ola Salo och Kleerup mycket mer spännande än det blev. Och nu pratar jag om låtkvalitet, snarare än hur väl de fungerat på själva festivalen. Men My Revolution [BMG Chrysalis] vill jag lyssna på.
Kanske har det betydelse att My Revolution faktiskt inte skrevs med Pride för ögonen. När Mariette tillsammans med cellisten Linnea Olsson och Fredrik Samsson (som tidigare jobbat med bland annat Adam Lambert) gjorde låten var det den kommande ep:n som var målet. Därmed blev möjligen ramarna lite vidare, för My Revolution känns som en låt som kommer att räcka långt bortom årets Pridefestival.
Med en text om att sluta ljuga för sig själv och istället kliva ut i solskenet som den man är, passar den alla som kämpar med sig själva och den egna identiteten. My Revolution har dessutom en refräng som biter tag direkt utan att kännas insmickrande och körerna är inte bara maffiga utan stärker budskapet om att även om det handlar om din personliga revolution, så är du inte ensam om den.
Den stärkande peppen känns igen lite från Måns Zelmerlöws Heroes och det är inte konstigare än att det är samma producent som ligger bakom: Anton Hård Af Segerstad.
Christel Valsinger
Lyssna här:
