Att Melodifestivalen och Eurovision song contest är politik, har journalisten Anna Charlotta Gunnarson redan förklarat i sin bok Popmusik rimmar på politik, som nominerades till Augustpriset förra året. I årets festival ser hon ännu fler bevis för det.
Anna Charlotta Gunnarson är programledare för Pop och Politik som produceras för UR och författare till Popmusik rimmar på politik, som nominerades till Augustpriset i kategorin facklitteratur förra året. Under 2015 är hon aktuell med en serie samtalskvällar med musikgäster på Storan i Göteborg och en ny säsong av Pop och politik som sänds i P4 i sommar.
Kan du ge en politisk kommentar till årets Melodifestival? Är det något särskilt du tänkt på?
– Massor! Amparo och Fjällgren kommer från samma barnhem i Colombia och möts som vuxna i en tv-sänd musiktävling i Sverige. En integrationssaga. Och för tio år sedan hade en textrad som Vi ska ta en groupie knappast kommit med. Gränserna för vad som tillåts flyttas fram. Och Hasse Anderssons bidrag har anmälts till Granskningsnämnden som plagiat. Det är allvarligt och jag undrar så hur det ska gå. Och vad säger hans folkhemska genomslag om det politiska läget i landet? Jag noterar också att det inte blivit nån hausse kring att det både är en uttalad flata och en uttalad bög i finalen. Vi har faktiskt kommit en bit på väg. Heja Sverige!
Du har tidigare offentligt kritiserat könsfördelningen bland låtskrivare och artister i Melodifestivalen. Sedan dess har SVT ökat andelen bidrag som måste ha minst en kvinnlig låtskrivare. Tycker du att man har hittat rätt?
– Jag är så glad över att SVT bytte sida, från att för två år sedan ha viftat bort min kritik till att nu kvotera med självklar pondus. Naturligtvis är det toppen att SVT hänger med sin samtid, eftersom nya toner och texter behövs, för variationen. Nivån på låtarna är ju också väldigt bra i år, så jag hoppas att SVT börjar jobba mot total jämställdhet, 50/50, så ska vi nog ta hem ESC igen.
Hur vill du att framtidens melodifestival ska se ut?
– Den får gärna vara en kombination av då och nu. Jag såg om finalen 1984 och slogs av hur rakt upp och ner allt var. Låt, prat, låt, prat. Jag skulle gärna till viss del ha kvar nutidens humor och storslagenhet, men slippa longörer i form av meningslösa mellanakter. Hellre då mer musikfokus, typ underhållande minireportage om låtskrivarna, hur de jobbade fram låten, se artisterna i studion etcetera. Andra Chansen behöver också ersättas med en ny form. Bland annat …
Vem hoppas du på i årets final?
– Jag är Team Måns. Mariette är också grym, men framförandet av Heroes är outstanding.
Dina tre bästa Melodifestivalslåtar genom tiderna?
– Michelangelo med Björn Skifs, Bra vibrationer med Kikki Danielsson och My Heart Is Refusing Me med Loreen.
Christel Valsinger
