Det har smugit sig på under några år. Parallellt med att fokus förskjutits mot streaming har även ett annat skifte varit uppenbart. Generationsskiftet i svensk popmusik. Med årets Grammisnomineringar cementerades detta.
Med fem nomineringar dominerar Lorentz Alexander Berger årets Grammis. Med sina 22 år är Lorentz inte bara en frisk fläkt i svenskt musikliv, som drastiskt förskjuter genregränserna mellan pop och hiphop. Han är dessutom ett ansikte för en ny generation svensk popmusik. Han understryker att något hänt och gör det dessutom på svenska.
När senare års hetaste och bästa nykomlingar – som First Aid Kit eller Veronica Maggio – ändå haft uppenbara band bakåt i svensk pophistoria är det nästan omöjligt att hitta motsvarande associationer hos Lorentz. Hans referenser är samtida nordamerikansk hiphop-färgad pop, som Drake, men med smarta knep gör Lorentz ändå något ytterst svenskt av detta, framförallt låter det nytt.
Även Little Jinder är ett strålande exempel på den nya generationen, men här är det lite som hos Maggio eller First Aid Kit – det finns kopplingar bakåt, som till Mauro Scocco eller 90-talets triphop. Det är därför inte mindre spännande.
Som gammal dinosaurie i Grammisjuryn, undertecknad har varit med sedan Grammis återuppstod i slutet av 80-talet, finns det ögonblick när jag känner mig en gnutta passé och även vilse inför det hastiga skiftet.
Då känns det tryggt att årets Grammis även presenterar några snyggt slitna livbojar. Som Sven-Bertil Taube – det är fantastiskt att ett album som Hommage fått chansen att dras genom ett majorbolags numera ofta så streamingorienterade maskineri – eller nytända Kent. Som medlem i specialjuryn ligger jag helst lågt med mina personliga sympatier, men att just dessa tillhör de jag håller tummar för inför galan i februari är från och med nu ingen hemlighet.
Jag ska heller inte hymla med att jag saknar en nominering, i den vida kategorin folkmusik hade jag personligen tagit Hazelius & Hedins Sunnan som självklar. För mig är det ett av årets album alla kategorier.
Hade jag inte saknat en nominering hade det å andra sidan varit ett tecken på ett lite förutsägbart musikår. Och det kan definitivt inte sägas om 2014.
Lars Nylin
