Magnus Persson
För en tid sedan gick trumslagaren Magnus Persson bort, endast 54 år gammal. I samband med att det i veckan hölls en minnesstund har vännen och musikerkollegan Matts Alsberg skrivit ett minnesord.
Foto Christian Valtman
Jag tror vi var fjorton bägge två när vi träffades första gången. Det var på Skärholmens ungdomsgård, och vi jammade lite. Fler jam skulle det bli de närmaste åren. Magnus tyckte sig väl inte ha tid att gå färdigt utbildningen på Musikhögskolan eftersom han fick musikerjobb tidigt. När vi var nitton uppstod det basistvakans med Sylvia Vrethammar som skulle till Cypern som fältartist.
Magnus som spelade trummor med henne rekommenderade mig som ersättare på bas. Med på Cypernäventyret var även många från den äldre generationen svenska jazzmusiker, till exempel Arne Domnérus, Rune Gustafsson och Rune Öfwerman. ”De vuxna” hade nog ganska roligt åt vår ovana med den stora världen och det militära. Det kunde gälla hur man stukade till FN:s blåa basker bäst, eller hur man reagerade på att dricka tequila för första gången. Det blev många spelningar, inspelningar och turnéer tillsammans. Det här blev min inkörsport till ett liv som yrkesmusiker. I många sammanhang skulle vi komma att spela ihop igen: med Magnus Uggla, Janne Schaffer/Björn J:son Lindh, Eva Dahlgren, fusionbandet Line Out, Rolf Wikström, Jerry Williams, Ulf Lundell, Jakob Hellman, etc.
Magnus var, som många av oss musiker i samma generation, inne på jazzrock eller fusion, som det också kallas. En genre som är en utmärkt skola om man vill utvecklas långt som instrumentalist. Dess krav på spelteknisk skicklighet och precision kan, parad med ett intresse och en öppenhet för enklare musikformer, göra en aspirerande frilansmusiker väl förberedd för de uppgifter som väntar när det gäller att kompa artister.
I egna gruppen MP Band, ägnad åt just jazzrocken, satt han bakom trummorna. I Magnus Persson Band, där jag själv ingick som basist, stod han bakom vibrafonen. Magnus utvecklade också ett intresse för det som kallas world music, och botaniserade gärna i den mer exotiska delen av instrumentfloran. Häromåret kom också egna skivan Ambient World Music, där musiker från olika delar av världen medverkade. Jag minns under en turné med Staffan Hellstrand att jag kunde höra ett entonigt brummande i hotellkorridoren. Då var det Magnus som övade på sin didgeridoo, ett instrument som han också fick användning av på våra konserter.
Magnus övande var smått legendariskt. Det berättas om att han kunde ses på promenad med en elektronisk metronom tryckt mot örat. Avsikten skulle vara att lära sig bpm-talen, alltså olika tempi uttryckt i slag per minut, utantill. Magnus hade alltid en väldigt bestämd uppfattning om hur medmusikanterna förhöll sig till det avsedda tempot.
Under en resa till Colombia, där vi spelade med Sylvia Vrethammar, hade vi lite ledig tid tillsammans i Los Angeles. Vid ett tillfälle hälsade vi på Backa-Hans Eriksson på Musician’s Institute of Technology. Backa-Hans hade tagit ett sabbatsår från karriären i Sverige för att studera där. En av lärarna på skolan var Joe Porcaro, pappa till Jeff Porcaro i Toto. Magnus förhörde sig om möjligheten av att få lektioner av Jeff. När pappa Joe hade hört Magnus spela konstaterade han: ”You already know stuff that Jeff will never learn.” Så var det med det!
Det var inte konstigt att Magnus blev efterfrågad som studiomusiker. Han var alltid spelsugen, kreativ, intresserad av sound och höll bra koll på vad som hände inom till exempel modern rock och hip-hop. Han hade också många inspelningsjobb utomlands, i såväl Danmark som Frankrike och Belgien. Han uttryckte särskild stolthet över trumspåret på Save Tonight med Eagle-Eye Cherry, som ju blev en världshit. Han fick ofta frågor om just det kompet från kollegor han träffade på turnéer runt om i världen.
För de flesta frilansmusiker går det upp och ner med tillgången på jobb. Lite vitt i almanackan kan också inspirera till egna initiativ. Magnus var en inte oäven entreprenör inom musiken med egna grupper och projekt, egen skivetikett och även Studio Pannhuset. Där repeterade Magnus och jag tillsammans med gitarristen Max Schultz, sporadiskt men ganska flitigt under sista året. Det är numera sällsynt för mig med så mycket repetitioner för något, och det grämer mig att vi aldrig kom att spela inför folk med vår nybildade trio.
Det svenska musikerkollektivet har fått se många kamrater lämna livet i förtid de senaste åren. Det är alltid sorgligt, men jag undrar om inte Magnus död har tagit oss särskilt hårt. Det kom, vad jag vet, ingen förvarning i form av allvarlig sjukdom. Flera personer har sagt att de talat med honom bara dagarna före hans död. Han hade också en inplanerad spelning på Strandvägen 1 följande söndag, som nu fick bli en minnesspelning för Magnus istället. För mig blev sista gången vi sågs en kyrkospelning i somras. Kanske är det svårt att förstå att Magnus inte lever längre just för att han aldrig tacklade av och blev en trött medelålders musiker. För honom tycktes det alltid vara julafton, bara han hade en musikalisk uppgift att sätta tänderna i.
Matts Alsberg
Foto Christian Valtman
Fotnot: begravningen äger rum i Gröndalskyrkan 16 december kl 13.00. Efteråt bjuds till en enklare minnesstund. Den som har frågor kan kontakta Cardells begravningsbyrå, 08-7145440.
