Kompositören Andrea Tarrodi tillhör de nominerade i konstmusikkategorierna vid Musikförläggarnas pris. Det kan hon lägga till en redan imponerande serie meriter.
Ditt CV är redan mäktigt, vad tycker du själv är din höjdpunkt hittills?
-Oj, svårt… Jo, men det är nog åren som hustonsättare på P2 tror jag, fick göra så otroligt mycket spännande saker där, skriva för Radiosymfonikerna, Radiokören, Dahlkvistkvartetten och till och med göra egna radioprogram. Året som hustonsättare hos Västerås Sinfonietta var också fantastiskt kul.
Om MI tjatar: i vilket skulle du placera dig i som kompositör?
-Hm… jag skulle nog kalla mig för en Kate Bush/Debussy-impressionist! Jag tror att min musik svävar lite någonstans där mellan de två, de är ju också mina husgudar.
Din pappa Christian Lindberg, trombonist och dirigent, blev bekant i MI-kretsar för att han ofta ”rockade till det”. Pysslar du med sådant?
-Jag spelar ståbas i ett oldtime country band och gillar whiskey, räknas det?
Vad gör du framöver?
-Just nu är jag mitt uppe i arbetet med en konsert för orkester som Norrköpings Symfoniorkester beställt. Är inne i den roliga processen just nu. Då när idéerna och inspirationen kommit och man kan börja utveckla materialet och det bara flyter, det är det bästa med att skriva musik. Sen ska jag bland annat påbörja arbetet med en pianokonsert och ett större orkesterverk, båda beställda från Kungliga Filharmonikerna, ser verkligen fram emot det.
Lars Nylin
