Den Polarprisbelönade pianisten Keith Jarrett spelade tillsammans med basisten Charlie Haden in en duoskiva som släpps först nu – sju år efter inspelningarna. MI:s jazzkonnässör Göran Olson konstaterar att resultatet är något utöver det vanliga.
Keith Jarrett & Charlie Haden Last Dance [ECM / Naxos]
Att lyssna till pianisten Keith Jarrett och basisten Charlie Hadens genuina duosamarbete från 2007 är en ynnest. Helt enkelt är det en uppvisning i lyssnandets och kommunikationens goda konst. Så här låter stora musikanter fyllda med skaparkraft och kreativ intuition. Balladerna får en omvårdnad som går direkt till hjärtat.
Öppningsnumret My Old Flame sätter ribban för skivans fortsättning med hudnära melodier som ´Round Midnight, My Ship, It Might As Well Be spring, Everything Happens To Me, Where Can I Go Without You, Every Time We Say Goodbye och Gordon Jenkins melankoliska avrundningsmelodi Goodbye.
Med endast ett undantag – Bud Powells snabba beboptema Dance Of The Infidels – är melodierna som synes hämtade från The American Great Songbook.
Jarretts skira tonval har knappast något motstycke inom dagens pianokretsar. Han är fulländad i allt fingrarna presterar, utan att därför kännas stel och krystad. Snabbt och spontant formas hans improvisationer. Det handlar verkligen om spontanitet när han brodera sina slingor.
I Haden har han en frände vars djupa tonval ger spänning bakom Jarretts rena och omsorgsfulla tonval. Where Can I Go Without You talar sitt tydliga språk. Tillsammans formar paret en högtidsstund för älskare av harmoniska stämningar.
Last Dance sublima innehåll gör skivan till en av årets intressantaste utgivningar.
Göran Olson
