Populism. Det låter som en bra titel på ett album med Pet Shop Boys. Det ÄR vad tre rödgröna partier pysslar med i upphovsrättsfrågan, anser MI:s Lars Nylin i en reflektion på EU-valet.
Bortom den sorgliga bruna vinden som svepte genom EU-valet finns en helt annan aspekt som för oss i musikindustrin bör finnas under lupp de närmaste åren.
Om vi tar oss friheten att kalla F! för ett parti i den rödgröna sfären, då står valets mest markanta uppstickare på den andra sidan det politiska spektrumet för en ytterst grumlig syn på upphovsrätt. Eftersom V, Miljöpartiet och F! alla var vinnare blir det intressant att följa vad partiernas växande storlek kommer att betyda i saken. Fortsätter framgångarna i höstens riksdagsval blir ämnet än hetare.
Man behöver inte vara alltför cyniskt lagd för att ana tre partier som noterat en möjlig huggsexa kring Piratpartiets procent i det förra EU-valet och som sedan kokat en grumlig brygd av populism och icke förpliktigande mumbojumbo om ”integritetsstärkande åtgärder.”
Kultur på nätet ska vara gratis. Gratis är synonymt med frihet. Det är vad som står mellan rader så vaga att partiprogrammen i det här ämnet måste ha skrivits under leken hela havet stormar. Så många stolar försöker man att sitta på samtidigt. Alexander Bard och Piratpartiet måste känna sig bestulna på sina idéer om digital allemansrätt. Tre gånger om dessutom.
Tydligast är F!.
Gudrun Schymans parti har som det tycks lagt kalkerpapper under Piratpartiets tankar. Därefter har man över kraven på ett gratis internet med bred pensel målat snömosiga visioner om kulturens värde.
I bloggen opassande.se får F! raka frågor om partiets syn på upphovsrätt i allmänhet. Men partiet får även frågan om musiken på det uppmärksammade valalbumet inkluderas av partiets syn att kultur på nätet ska vara fritt och gratis. Svaret innan valet blev:
”Vi vill att det ska finnas en oberoende grundfinansiering, nya affärsmodeller och andra sätt att mäta tillväxt och bärkraft. Armlängds avstånd i all offentlig finansiering av kultur är självklart såväl som att de professionellt yrkesverksamma inom kulturens område kan försörja sig och erhålla social trygghet genom utfört arbete. Vi har fått låtarna på vår valskiva som en gåva av artisterna. Vi följer det avtal vi skrivit med artisterna och de lagar och regler som gäller idag. Det betyder alltså att skivan inte är fri för fildelning och remix.”
Hur den ”oberoende grundfinansieringen” av ett nytt album från exempelvis Robyn ska gå till går man inte in på. I fallet med valalbumet nöjer man sig med att snabbt byta till en fräsch stol. Man går inte in på exakt vilka regler man vill ha i morgon. Hela havet stormar och F! håller i hatten.
Så här skriver vänsterpartiet i sitt partiprogram: ”Vänsterpartiet vill legalisera fildelning för privat bruk. Möjligheterna att kopiera för personligt bruk bör breddas och det bör även vara tillåtet att tillgängliggöra upphovsrättsskyddat material så länge det inte sker kommersiellt.”
Men när Musikförläggarna strax innan valet inledde en enkätserie om partiernas kulturprogram var beskedet från partiet plötsligt inte alls lika tydligt. Då garderar man sig för säkerhets skull, risken finns ju att det finns röststarka opinionsbildare – artister månne? – som inte köper den utlovade legaliseringen.
Man svarar istället Musikförläggarna: ”Upphovsrätten är viktig och måste värnas inom samtliga konstområden. Det är också viktigt att kultur på olika sätt sprids och tillgängliggörs till fler, samtidigt som upphovsrättsinnehavarna måste få betalt för det de skapar.”
Miljöpartiet slutligen sitter på alla stolar samtidigt i en hisnande balansakt:
”Miljöpartiet anser att det ska vara lagligt att ladda ner upphovsrättsskyddat material för privat bruk. Däremot ska det vara olagligt att sprida ett material i kommersiella syften utan lov från upphovspersonen.”
Jämlikhet mellan könen, miljö, ett mer solidariskt samhälle. Det är så starka ämnen att juridiskt tjafs om upphovsrätt för många lätt blir något underordnat. I synnerhet när bruna krafter nosar vid tio procent.
Det här kan jag förstå, verkligen så, jag ska inte hymla med att jag själv har grundvärderingar mitt i den rödgröna sfären och fann en ljuspunkt i framgången. Gåtan är att det inte finns någon diskussion om dessa populistiska plumpar i de tre partiernas program. Tanken att ”jag röstar med hjärtat, och försöker sedan justera felen” tycks stanna vid den första halvan av den reflektionen.
Någon säger då vasst att kulturarbetare möjligen helt enkelt inte stödjer musikindustrins syn på upphovsrätt. Det finns en tes från radikala tyckare från trakterna kring Nytorget och Möllevången att upphovsrätt främst gynnar övergödda skivbolagsdirektörer i Hollywood. Och att upphovsrätt dessutom hindrar kreativiteten.
Personligen känner jag inte igen mig i den bilden. Jag hör ständigt från artister, musiker, låtskrivare en cementerad enighet om värdet i upphovsrätten. Ytterst få är beredda att kliva över till ett nytt ekonomiskt system där försörjningen bygger på annat än lön för mödan under sena nätter i studior. I synnerhet inte nu när allt fler får växande summor från streamingtjänsterna.
I Nationalencyklopedin förklaras populism: ”populism (ytterst av latin po´pulus ‘folk’), rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass. ”Folket” är enligt populisterna nedtryckt av en elit.”
Just nu känns det enklare att byta ut den förklaringen till ett kort: släng en blick på de tre rödgröna partiernas uppfattning i upphovsrättsfrågan. Då vet du vad populism är, svart på vitt.
Lars Nylin
