Musikindustrins jazzkonnässör Göran Olson hyllar den svenska orgeltrion Trinity och uppmärksammar ett album med den amerikanska musikern Bob Mover.
Trinity Three [Do Music Records / Plugged]
Trion Trinity med trumpetaren Karl Olandersson, Hammond B3 -spelaren Andreas Hellkvist samt trumslagaren Ali Djeridi är ett attraktivt inslag på landets jazzklubbar. En omsorgsfullt framvaskad repertoar är en av ingredienserna vid sidan av det förnämliga spel som trions musiker snyggt serverar.
Albumet öppnar med Gershwins There’s Boat Dats Leavin’ Soon For New York och rundas av genom Med ögon känsliga för grönt som Barbro Hörberg hade stor framgång med på sjuttiotalet.
Det är behagligt vacker musik trion lämnar från sig, där flera av melodierna inte kommer direkt från jazzboken. Bacharachs Alfie och Lennons / McCartneys Here, There And Everywhere är inte vanligt förekommande inom jazzen. Betydlig mer förekommande är däremot Carmichaels Lazy River, Erroll Garners Misty och Vincent Youmans Tea For Two. Anders Hellkvist skjuter till Memories Of Lost Love och Ali Djeridi står för Johanna.
Karl Olandersson trumpet är inbjudande. Han har stor flexibilitet i sin frasering och rör sig obesvärat över instrumentets hela register. Förmågan att variera spelet med sordiner bidrar till trions personliga framtoning. Andreas Hellkvists välformulerade orgeltoner ger pregnans. Han spelar mjukt och lägger en tilltalande klangbild som håller ihop gruppen. Här är det inget konventionellt orgelös som väller fram till förmån för intimitet och gruppkänsla. Ali Djeridis avspända trumspel passar perfekt in i den udda kombinationens mönster. Där kommer hans förmåga att lyssna in omgivningens intentioner och stämningslägen väl till pass.
Konklusion: Vill man lyssna på välspelad jazz i ett intimt format är skivan ett mycket bra val!
Göran Olson
Bob Mover My Heart Tells Me [Motema / Naxos]
Rörblåsaren och sångaren Bob Mover kommer jag ihåg från hans framträdande med bl.a trumpetaren Anders Bergcrantz på Skeppsholmsfestivalen i mitten av åttiotalet. Mover är bosatt i New York men han har rötter till Bostonområdet. 1975 när han flyttade till New York kom han att spela med bland annat trumpetaren Tom Harrell och pianisten Kenny Barron. Han var också sideman i Charles Mingus band och medlem av Chet Bakers band som turnerade i Europa 1981. Därefter blev det Montreal där han undervisade men med spel med pianisten Paul Bley och gitarristen John Abercrombie. Bob Mover är en bra temaskrivare med en äkta jazznerv i botten och jag lyfter gärna fram hans sång och altsaxspel.
Kenny Barron är pianist på den här välmatade dubbel-cdn som är inspelad med två olika formationer. CD1 har Bob Cranshaw som basist och trumslagare är Steve Williams. Här sjunger Mover på alla spåren vid sidan av saxofonutsvävningarna. Hans tenorsax har en fet ton som ger vibbar som i So Near And Yet So Far. Där kan man även njuta av Barrons drivna magiska spel. Han är genomgående oerhört bra skivan igenom. Gone With The Wind och You’ve Changed sticker ut då melodierna görs på duo där Mover sjunger i sin Chat Baker-influerade stil. Tenorsaxofonen är vackert tilldragande i den första melodin och i You’ve Changed spelar han altsax med spår av Lee Konitz.
Sättningen på CD2 skiljer sig något från den föregående. Barron är med, men tenoristen Steve Hall och Josh Evans – en av de nyupptäckta trumpetarna i New York – tillstöter. Trumslagaren Victor Lewis ersätter Williams i tre spår. Gruppen öppnar med Mal Waldrons tema Dees Dilemma. I Bob Movers egen Survival Of The Sickest är han mycket hörvärd vilket också gäller Mover altsax. Detsamma för Halls fräna spel. Kul att få stifta bekantskap med honom och Evans!
I Movers tema Muggawump och Kenny Dorhams vackra ballad Fair Weather är det spel av högsta klass. Movers sång ger också färg i den vackra melodin. Mover har också bidragit med en klurig variant på Cherokee kallad Sweet Basil där blåsarna verkligen får bekänna färg i det snabba tempot. Där visar Cranshaw och Williams hur man presterar ett hårdsvängande spänstigt komp.
Göran Olson
