Smarta framträdanden baserade i klassiska videor, lysande programledare i Gina Dirawi och Ray Cokes, två starka trippelvinnare i Jenny Wilson och Håkan Hellström. Grammis 14 blev en grann historia som understryker prisets nyvunna status.
Dagen efter onsdagens Grammismaraton har jag fått lägga många timmar på att läsa kommentarer om galan på de sociala nätverken. Åsikterna är just denna dag fler än de om norska skidåkare under förra veckan. Ofta har åsikterna för en Grammisälskare som undertecknad varit bra adrenalinskapare under en av årets tröttare dagar.
Årets favoriter bland cynikerna har varit att ifrågasätta om Jenny Wilson är bra – och känd nog – för att få tre statyetter. Andra har älskat att hata att Tomas Ledin tog hem folkmusikkategorin.
Den tredje huvudgeneratorn för synpunkter – åsikter om hur det såg ut i SVT – har jag inte möjlighet att kommentera ännu. Men de två första är denne tyckare redo för.
Först om Wilsons meriter: om man inte tycker att det räcker med att hon i Demand The Impossible! Skrivit, spelat, sjungit och producerat ett fantastiskt album kan man lätt ta reda på att hon med Hardships var topp 10 på Sverigetopplistan. Man kan också busenkelt, Wikipedia är ett tips, finna ut att hennes band First Floor Power hade hyfsade framgångar. Därtill: om inte Wilson ”godkänns” , vad säger dessa kritiker om tidigare mångvinnare som Säkert! Eller Anna Ternheim? För mig är vinnare av det här slaget en av de absoluta storheterna med Grammis.
I fallet Ledin är det uppenbart att det är namnet Tomas Ledin snarare än hans skiva som ifrågasätts. För mig räcker det att nämna huvudrollsinnehavare som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin för att demontera kritik mot att hans Ådalenplatta inte skulle vara ”folkmusik nog.” För de mer insatta svider det möjligen att Mando Diao vann i fjol, men det är knappast Ledins fel.
Galan i sig var en underskrift av Grammis nyvunna status. Manusen var smarta, Ray Cokes var nostalgi utan damm, tacktalen oftast föredömligt korta. Wilson var rörande glad. Likaså exempelvis Ledin. Kartellen var rent magiska.
Möjligen gick konceptet med artistframträdanden baserade i klassiska videor vissa förbi, men det likafullt förträffligt konsekvent utfört. Min favorit: Veronica Maggios Tom Petty-variant. Största röst och vassaste sixpack: Kim Cesarion. Oj, vilket genombrott han står inför.
Några minus: trist att det inte levererades en video från Avicii, årets artist. Personligen hade jag även förväntat mig några minnesord över Alice Babs och Björn J:son Lindh. Ett enkelt – och värdigt – sätt att ge lite historiska vingslag till ett pris som detta år i övrigt var nu,nu,nu.
Lars Nylin
