Så har täckelset äntligen fallit, ett knappt hundratal av 2013 års mäktiga skivutgivning har tagit sig genom nålsögat och blivit Grammisnominerade. Själv har jag varit med i juryarbete från och till sedan 1987, sällan har det varit ett så tufft arbete.
Dels har vi som bekant ett allmänt paradigmskifte, det finns hela genrer som inte längre är albumorienterade. Dels kan jag inte minnas att genretrenderna varit så vaga som i år.
Det har nästan alltid gått att säga ”detta var poesirockens år”, ”detta var Kents år”, ”detta var genombrottsåret för svensk R&B” eller senaste åren ”detta vara electrons år” eller ”nu slog metal verkligen genom i de breda lagren.” Det har många gånger varit en referens i röstandet.
2013 fanns bara en sak som var säker: det kom massor av lysande musik, respektive att svensk hiphop slog tyngre än någonsin, tyngre än när Petter & co på 90-talet satte den på kartan. Det senare märktes också påtagligt i nomineringarna.
De senaste dagarna har ett antal artister som INTE blev nominerade hört av sig till mig och undrat vad juryn pysslat med. Enade juryn stå (även om vi sinsemellan har splittrade smaker), så jag har då inte gått i försvarsställning, utan istället vänligt påmint om några saker.
Som att rösterna i de vaga genrerna pop och rock troligen spritts mer än någonsin – så också i den ”VIP-jury” om 16 personer som jag är del av – medan röstandet i jämförelsevis mindre (men explosivt ökande) genrer som hiphop och electro blir en gnutta mer koncentrerade. Det senare påverkar såklart det totala utfallet eftersom juryn har expertis i ett tvärsnitt av genrer.
Men kanske viktigast: att man aldrig kan jämföra mellan olika kategorier, röstningsprocessen skiftar mellan de olika kategorierna. Några har till och med specialjurys.
Jag tror alla i juryn har sina darlings som inte kom med. I min egna bok gör Ulf Lundell och Lasse Winnerbäck ständigt några av landets bästa texter och jag vill alltid se särlingar som Laleh eller Andreas Tilliander eller Dregen bland de nominerade. Men det sagt har jag grym respekt för det som nominerats istället, andra i juryn har föga överraskande andra motsvarande darlings.
Att Jenny Wilson fick hela sju nomineringar var förträffligt. Få svenska artister är så genreöverskridande, och kombinationen eget indiebolag i samarbete med stora Sony Music är branschmässigt en klockren avläsare av tiden. Att Jenny själv producerar är i sig lysande i en tid när unga kvinnor behöver alla förebilder man kan hitta i en svårt mansdominerad bransch.
Wilsons många nomineringar understryker för mig också hur begåvat högt i tak det är för oss som gör juryarbetet. Här finns noll av pekpinnar från arrangerande Ifpi så länge vi i jurygrupperna gör ett seriöst jobb, snarast uppmuntras vi att genomlysa högt och lågt, smalt och brett, i skivflödet. Jag är inte helt säker på att det är så kring alla motsvarande branschpriser i världen.
Det ska bli oerhört intressant att se var juryarbetet tar vägen när albumformatet blir än mindre tydligt. Jag är hemskt gärna med även då. Att Grammis åter engagerar märktes på pressuppbådet vid presskonferensen i onsdags, det blir än tydligare genom att SVT sänder galan prime time. Det underströks ytterligare av alla reaktioner senaste dagarna. Vi ses i februari.
Lars Nylin
