I programtidningen till Musikförläggarnas pris summerade MI:s Lars Nylin det svenska låtexportundret. Läsare har bett att få texten även här i MI och det bjussar vi givetvis gärna på. Liksom en länk till tidningen i fråga, med bland annat ett längre porträtt av Tomas Ledin.
Först Lars Nylins artikel, där bland andra låtskrivaren Jörgen Elofsson och förläggarna Pelle Lidell respektive Peo Nylén berättar om hur svensk låtexport gick från Cheirons studior vid Fridhemsplan i Stockholm till världsherravälde:
Från Dag Volle och Max Martin till Shellback, Negin och Erik Lidbom. Svenska låtar fortsätter att erövra världen. Lars Nylin, redaktör för branschtidningen Musikindustrin.se, summerar hur det gick till när Cheiron öppnade slussarna för den svenska exportvågen.
Drottningholmsvägen 35 på Kungsholmen i Stockholm. Sällan har en svensk exportsuccé så enkelt kunnat summeras i en gatuadress som det svenska låtexportundret.
I en överraskande liten lokal i ett oglamoröst 1950-talskvarter vid ofta blåsiga Fridhemsplan. Exakt där utmejslades från början av 1990-talet det som skulle bli begreppet Cheiron.
Med Dag ”Denniz PoP” Volle som lekfull visionär och den popgeniale Martin ”Max Martin” Sandberg som arvtagare – sedan Volle 1998 gått bort i cancer – summerar Cheiron i ett enda ord en spektakulär förvandling av svensk popscen.
Cheiron är synonymt med eran när den svenska scenen gick från att vara världens bästa testmarknad av internationella artister – och så småningom själv exportör av artister. Till att bli en evig källa för låtar som dominerar världens topplistor, per capita troligen den bäst flödande popkällan av samtliga.
När trycket blev för stort i de tre egna studiorna, sammanlänkade av ett sångrum, kompletterade Cheiron ofta med inspelningar i ABBA:s Polarstudio, endast ett styvt stenkast bort längs St: Eriksgatan på samma Kungsholmen.
Just den länken fullständigar bilden av att Cheiron inte bara tände stubinen – de knöt dessutom ihop stubintrådar som fräst och virvlat ända sedan Björn & Benny inledde exporten av svensk pop på 1970-talet.
XXX
Att svenskar kunde göra stor popmusik visste världen efter ABBA, Björn Skifs, Harpo, Secret Service, Roxette, Europe, Cardigans och Robyn. Att vi tillhör de bästa på att vara i teknologisk framkant var också bekant. Men det behövdes en framgångsrik förebild för att låtskrivare skulle se en marknad bortom landets gränser. Den anlände i form av Denniz PoP och hans partners.
Efter Cheiron frågade sig ingen OM svenskar kunde skriva låtar. Snarare fick fokus ligga på att hålla ordning i kön för alla de giganter som ville ta del av begåvningen.
I sin bok ”Live To Win – Låtarna som skrev mitt liv” skriver en av Cheironproducenterna, Andreas Carlsson:
”Vad Denniz skapade genererade ringar på vattnet med spår ända in i vår tid.” Knappast överord.
Förlagsprofilen Ben Malén summerar drastiskt pricksäkert: ”Vi har ett gäng människor som kan göra pop av vad fan som helst.”
Max Martin har summerat sin egen vision: ” ”Popmusik handlar alltid om NU.”
Just nu-känslan är ett mantra som ligger över hela den som det tycks aldrig sinande svenska popvågen.
XXXXXX
De första försöken att sälja svenska låtar till världen gjordes från 1930-talet och genom det andra världskriget. Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna” blev populär i Tyskland, The Andrew Sisters spelade in en version av ”Min soldat”. Mytomspunne Jules Sylvain var en annan som siktade utåt.
Bäst lyckades Gunnar Hoffsten (pappa till sångerskan Louise) och Tryggve Andersson, som 1952 fick låten ”Utan dig” översatt till ”I Confess” och utgiven på storsäljande skivor med fixstjärnorna Perry Como respektive Sarah Vaughn.
Efter det följde decennier av stegrande svensk artistexport. Men det dröjde till 1990-talet innan det small till på låtskrivarfronten.
Dag Volle, en från Norge inflyttad discjockey, slog sina påsar ihop med sin forna arbetsgivare på klubben Ritz i Stockholm, Tom Talomaa. De startade studion Cheiron. Volle hittade snabbt rätt. Dagens Nyheter beskrev hans intuitiva popkänsla: ”Han hade en förfinad variant av skivköparnas öron.”
Efter tidiga megasuccéer med Dr Alban och i synnerhet Ace of Base ville man även bli skivbolag. Ett av fynden var hårdrockgruppen It’s Alive.
Framgången med bandet i sig blev moderat. Följderna av att man snart anställde gruppens sångare Martin ”Mark White” Sandberg som producent och låtskrivare – och döpte om honom till Max Martin – blev att den svenska popkartan helt ritades om.
1997 fick Max Martin sin första topp 3-låt i USA, med Backstreet Boys. Efter det har han staplat framgångarna på hög.
2001 tittade den senare medieskygge Max Martin i tidningen Time tillbaka på sina första år på Cheiron och sade:
“Jag visste inte ens vad en producent gjorde, jag tillbringade två år dag och natt i studion med att försöka lära mig vad fan det var som pågick.”
Faktum är dock att Sandberg/Martin var en mångsidig musiker och producent med en extrem känsla för noggrannhet och detaljer. När Cheiron växte – med namn som Anders Bagge, Jörgen Elofsson, Kristian Lundin, Rami Yacoub och Andreas Carlsson – förenades sinsemellan olika personkaraktärer av just noggrannheten och flexibiliteten. Ett arv som går igen hos i princip alla svenska låtexportörer. Detta oavsett om marknaden är det eviga poplandet USA eller exempelvis uppstickaren Sydkorea.
Före Cheiron hade studior som Richochet (där Anders Bagge började) nosat på världen i form av exportartister som Robyn. Namn som Douglas Carr och Herbie Chrichlow arbetade i samma riktning. Parallellt med Cheiron uppstod nu allt fler med liknande visioner. I synnerhet Murlynstudion blev framgångsrik:
”Murlyn får absolut inte förbises, de fångade upp mycket av det som vi inte hann med, ofta hittade de också saker som vi mycket väl kunnat göra”, säger Jörgen Elofsson när han i studion hemma på Lidingö i dag tittar tillbaka på åren i slutet av 1990-talet när globala poplåtar började strömma ut från allt fler svenska studior.
Senare har de framgångsrika studiorna blivit så många och diversifierade att inte ens den mest branschkunnige kunnat hålla reda på dem. Men mycket ofta har de tre saker gemensamt. Noggrannheten, att nästan alla har sneglat mot Cheiron som motivatör, men även faktumet att väldigt många av låtskrivarna/producenterna har bakgrund i melodisk hårdrock.
Historien om hur Lady Gagas svensk-marockanske låtleverantör Nadir ”RedOne” Khayat vid 19 års ålder flyttade från Marocko till Sverige för att han älskade gruppen Europe tillhör numera den svenska låtexportens folklore.
XXXX
På den ständiga frågan varför just Sverige blev ett exportland svarar Jörgen Elofsson:
”Det fanns självklara ”hårda” skäl som teknikutvecklingen, språkkunnandet, musikskolorna. Men även mjukare värden som att vi vuxit upp med den fantastiska svenska visskatten, ”Här kommer Pippi Långstrump”, oj vilken låt! Det har också varit viktigt att vi alltid hörde bra musik i radio. Men det får givetvis inte glömmas att Stikkan Anderson hade visat att det gick att exportera svensk musik.”
Pelle Lidell, förläggare med bakgrund på Air Chrysalis, Murlyn och i dag Universal Music Publishing, säger:
”Melodiskt var många äckligt bra. Textmässigt var det ibland självklart svagare. Med den nya tekniken och det självförtroende som Cheiron gav formligen exploderade det.”
Negin Djafari, New York-baserad göteborgska med framgångsrika låtar till bland andra Miley Cyrus och den japanska superstjärnan Kumi Koda, pekar även hon på en svensk känsla för det melodiösa som ett huvudskäl till att framgången sedan dess bara fortsatt i nu snart två decennier:
”Det jag hör mest är att många tycker att svenska låtskrivare har ett otroligt melodisinne. Kanske är det för att vi har ett ganska melodiskt språk. Kanske är det för att vi vuxit upp med väldigt melodiska folkvisor.”
XXXX
Cheirons och även Murlyns tidiga internationella succéer med artister som Britney Spears, Backstreet Boys och Christina Aguilera gjorde att USA-fokus för många blev en självklarhet. Men från mitten av 00-talet har bilden tydligt skiftat. Allt fler framgångsrika låtexportörer har minst lika mycket – i många fall allt – fokus på Asien.
Studior som Roasting House i Malmö, The Kennel i Solna och Scandinavian Songs i Stockholm har blicken ständigt riktat mot J-Pop i Japan och på sistone alltmer K-Pop i Sydkorea. En låtskrivare som Erik Lidbom är i princip okänd i Sverige men har haft dussintals listettor i Japan, kallas ”The King of J-Pop” och samarbetar i dag med branschbekanta tungviktare som Andreas Carlsson och David Foster.
Peo Nylén är ansvarig för Scandinavian Songs vid Bysistorget på Södermalm i Stockholm. Han pekar på en positiv faktor av låtexporten till just de asiatiska marknaderna:
”Bolagen säger ofta att våra låtskrivares demos låter så bra, ”färdiga”, att de köper filerna som de är. De säger: ”Vi använder det här!” På det sättet tjänar våra writers en extra slant.”
Maria Marcus började som artist men är i dag främst låtskrivare och producent hos just Scandinavian Songs. Hon var hösten 2013 inblandad i en första Japanetta, till den sydkoreanska gruppen Girls Generation. Hennes bild av varför man vänt sig till just Sverige sammanfaller mycket med historien om svensk låtexport:
”Många asiatiska musikbolag har med stor säkerhet inspirerats av genier som Max Martin, Jörgen Elofsson, Klas Åhlund och Andreas Carlson. Men jag tror också att japanerna uppskattar vår svenska moral och känsla för att ta ansvar. För det handlar inte bara om att leverera bra material utan att leverera i tid och vara flexibel för deras önskemål.”
XXXX
Risken att exportvågen plötsligt stannar upp – som ett fotbollslandslag bortom Zlatan – känns knappast överhängande. Snarare flyttas positionerna ständigt fram. Ännu mer så sedan Sverige återigen även börjat exportera artister – Avicii, Icona Pop, First Aid Kit, Swedish House Mafia, Lykke Li, det går att fortsätta – med nya skyltfönster för svenska låtskrivare som följd.
A&R-personer som Jonas Wikström (Universal Music Publishing) och Johnny Tennander (Sony ATV Publishing) är numera inte bara i ständig front här hemma och räknas som de viktigaste talangscouterna alla kategorier. De är i dag även högt respekterade namn globalt i sina organisationer. De kan i den positionen skicka svenska låtskrivare ännu längre in i branschens lavaflöden.
De är bara två exempel bland åtskilliga som framgångsrikt jobbar med att hitta begåvningar, förädla dem och inte minst föra ihop låtskrivare för det som i sammanhanget kallas co-writes.
Det är i dag 20 år sedan Cheiron etablerade sig, 15 år sedan svenska producenter erövrade USA. Men mycket talar för att vi ändå bara sett inledningen på exportundret.
Länk till programtidningen i sin helhet:
http://www.musikforlaggarna.se/filearchive/5/5331/Musikf örläggarnas%20Pris%20tidning_rtt.pdf
