Jag minns det som igår. Jag hade laddat ned programmet, registrerat mig som användare nr 10 439 på tjänsten, och nu satt jag där med sökrutan uppe. Hela musikvärlden låg framför mina fötter. Och jag hade ingen aning vad jag skulle söka efter… Det blev liksom för mycket.
Så jag sökte på Pearl Jam, som jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska söka på.
Och där kom det! Alla låtarna som Pearl Jam gett ut! Ett klick bort. Bara att trycka, vänta en stund, och sen lyssna. Alive.
Året var 1999, månaden var juli, och jag var precis på väg att flytta till Hultsfred, för att plugga den första utbildningen där. Och tjänsten hette inte Spotify. Den hette Napster.
Napster och jag levde tillsammans ända tills Napster stängde. Jag älskade Napster!
När Napster tvingades stänga levde jag ett nomadliv några år, utan något direkt hem. Det var DC-hubbar, Audiogalaxy, KaZaa-bajset, Grokster, Gnutella och alla andra sjaskiga vandrarhem, tills iTunes Store släpptes i Sverige år 2005, sex år efter att mitt intresse för digital musik hade blivit ett beroende på grund av Napster. Sex år förresten, en evighet i internetsammanhang…
Men jag kände inte samma sak. Jag köpte sporadiska låtar på CDON, på iTunes Store, och på andra downloadtjänster. Men framför allt laddade jag ned från BitTorrent-nätverken. Yes, ni hör rätt musikindustrin, jag använda Pirate Bay i mitten av 00-talet, när jag som bäst hade börjat min resa som ”omvärldsanalytiker” för branschen. Jag gillade aldrig de där runda plastsakerna, och jag köpte min sista skiva år 2001. Jag tänker ABSOLUT inte säga vad det var för skiva…
Men situationen var kass! Det var riktigt, riktigt dåligt! Hatade alla dessa mappar på hårddiskar och brända CD-skivor och att känna mig tvingad att vara strukturerad för att ha koll på alla filer som låg där. Värdelöst!
Nio år efter Napster, den 7 oktober 2008, installerade jag Spotify på min dåvarande dator, en ful Dell som jag hade spillt både det ena och det andra på. Och plötsligt var jag tillbaka! Jag kände PRECIS samma känsla första gången jag öppnade Spotify hösten 2008, som jag kände när jag öppnade Napster hösten 1999.
För så här är det, Spotify, både i gratisutförande och betalversion, är exakt samma som Napster var 1999, fast mycket bättre.
När jag började använda Napster för över 14 år sedan, förändrade det hela min värld. Just då jobbade jag som studiotekniker i en liten inspelningsstudio i Örnsköldsvik. Men jag hade laddat ned, och delat, musik på IRC ända sedan 1994, och var självklart en del av hela mp3-hypen i slutet av 90-talet, med ”Winamp, it really whips the llama’s ass”, som ledord varje morgon. Men Napster, det var något annat. Det var transcendentalt. Det var himmelskt.
Nå, jag känner inte riktigt samma sak idag när jag drar igång Spotify hemma på teven kopplad till mina Dali-högtalare och en jättefin Pioneer-förstärkare. Precis som med allting vänjer man sig. Det är rätt sjukt egentligen, idag tar jag för givet att bara kunna knappa in vad som helst på mitt trådlösa tangentbord mot teven och kunna lyssna på det direkt. Precis vad Paul Goldstein beskrev redan år 1993 i sin bok Celestial Jukebox.
Spotify har förändrat den svenska musikindustrin i grunden. Lyssnandet, konsumtionen, har blivit det centrala, inte produkten, enheten. 1 780 800 kronor varje dag, i genomsnitt, till repertoarägarna under 2013. Det är en prognos, ingen sanning, 2013 är inte slut än.
Hur som helst, på måndag fyller Spotify fem år. Hur firar vi det? Jag vet i alla fall vad jag ska göra. Jag ska starta min TV, sitta några sekunder och bara känna känslan av ett helt universum framför mig.
Sen ska jag söka på Pearl Jam.
Daniel Johansson
