När jag denna morgon som vanligt Googlade landets medier fann jag ett fenomen som inte alltid brukar upptäckas av nöjesmedier. Där fanns dussintals träffar på ordet Musikförläggarna. Ifpi och skivbolag är välbekanta fenomen även för landets lataste nöjesskribenter. Det där med förlagssidan brukar däremot vara okänt territorium för herr och fru murvel.
Orsaken till uppmärksamheten nu är att Musikförläggarnas pris nu verkligen tycks ha satt sig i medvetandet. Nomineringarna listas i åtskilliga medier, långt fler än tidigare om jag inte minns helt fel. Möjligen kombinerat med att även den slarvigaste nöjesredaktör, jag är verkligen på krigsstigen i dag, troligen noterat att Sverige de senaste 15 åren blivit en av världens skickligaste låtexportörer, per capita troligen DEN bästa.
Med risk att inte få biljett nästa år kan det heller inte nog understrykas att själva utdelningen är en mycket trevlig get-together. Musikförläggarnas pris är tillräckligt intim för att man ska hinna spana in de flesta gästerna, men tillräckligt stor för att där ska finnas ett spännande tvärsnitt av kompositörer och förlag. Men även ett urval andra branschaktörer med anhang – som undertecknad. Och visst, även några journalister kommer genom nålsögat. Alla är ju inte ignorant för fenomenet förlagsverksamhet.
Nomineringarna är en härlig krock av genrer och generationer. Tala om äpplen och päron när seniora albumlåtskrivare tävlar mot folket som späckar global radio med hit efter hit. På det kommer konstmusikkategorierna, som genom det ändå begränsade totala antalet kategorier verkligen får en chans att märkas. Det är ofta en härlig omöjlighet att peka på favoriter.
Personligen är jag ålderdomlig och hoppas att Peter Le Marc får ett pris. Ännu dammigare är möjligen en önskan att Strövtåg i hembygden ska vinna. Den fantastiska nytolkningen av Fröding fick för mig ännu en dimension när Mando Diaos kompis Kristian Gidlund i Sugarplum Fairy gick bort nyligen.
Valet mellan Max Martin/Shellback vs Icona Pop får för min del lösas av slantsingling. Men visst kan jag tycka att Patrik Berger förtjänar ett pris. I skuggan av exportgiganterna gör han pop med ofta vass edge, en konst som egentligen bara Klas Åhlund (av de megaexporterande producenterna) pysslar med. Slutligen är jag ogenerat provinsiell och hoppas på Sundsvalls egen Linus ”Style of Eye” Eklöw.
Om jag ändå saknar något så är det representanter för låtexporten till Asien. Denna växande våg är mer abstrakt att tycka till om. Men namn som Erik Lidbom, ”The King of J-Pop”, är nog inte långt ifrån att hamna i spotlight, oavsett om han (lika medieskygg som Max Martin) önskar det eller ej.
För nu är väl det breda svenska låtexportundret upptäckt på allvar. Eller?
Lars Nylin
