Kritikerna höjer Daft Punks nya album till skyarna. MI:s Lars Nylin gillar plattan men ännu mer alla åsikter som haglar kring det.
Tänk er en tid när ett nytt album samlade om inte nationen så i alla fall hela tyckarmaffian. Vi får gå ett tag tillbaka för att hitta dessa situationer. Troligen till 90-talet och utgivningar från Oasis alltmedan Sverige fortfarande gottade sig i VM-bronset i USA.
Senare har diversifieringen, ”den långa svansen”, som det så smart kallats, blivit så stor att enstaka album sällan samlat opinionsskaparna. Enstaka låtar kan bli samtalsämnen för massorna, men aldrig album.
Men plötsligt våren 2013 så händer det. Franska electroduon Daft Punk kom senast med ett ”riktigt” album år 2005. Nu slog de efter massor av hemlighetsmakeri till med ett album, Random Access Memories, som gjort de flesta recensenter saliga.
På kritikersajten kritiker.se har plattan 4,6 i snittbetyg. Tidningar som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har alla gett högsta betyg. Respekterade kritiker gör jämförelser med allt från Steely Dan och Chic till Pink Floyd (konceptkänslan) och Electric Light Orchestra (storslagenheten). Av ledande tidningar är hittills bara Sydsvenskan svalare, med betyget tre och viss cynism om att hyllarna gått på en PR-kampanj från Daft Punk och Sony/Columbia.
Jag gillar verkligen det jag hör. Redan faktumet att Daft Punk bjudit in ikoner som Giorgio Moroder och Nile Rodgers (liksom kultfiguren Paul Williams) innebär i min bok vassa betyg och sedan växer plattan med kvadratroten ur funkhypotenusan.
Men ännu mer fascinerande än själva musiken är för mig just faktumet att det väcker så många reaktioner. På varje hyllning av ovan nämnda slag har de senaste dagarna följt mängder av reaktioner på de sociala nätverken. Man hyllar eller dissar musiken (de negativa är oftast electropop-puritaner), man har vitt skilda åsikter om PR-apparaten kring plattan, man tycker till om formgivning och gästartister.
För en musiktyckare fostrad i Jurassic Parc är det superintressant bara att sortera bland alla reaktioner på något så old school som ett musikalbum. Kan det vara så att detta är ett tecken på att om artister bara satsar tillräckligt mycket på att göra album som de en gång gjordes – då finns även publiken och intresset?
Jag vill väldigt gärna tro det.
Lars Nylin
