Häromdagen blev det debatt om begreppet ”Ogooglebar” och på de sociala nätverken haglade roligheter kring detta och andra nya fraser. Själv skulle jag lägga ”piratkramare” till samlingen. Det finns dock ett krux: begreppet är förhoppningsvis moget att pensioneras.
Med piratkramare menade jag under åren då jag flitigt använde det folk som borde vetat bättre men ändå gick piratlobbyns ärenden. Ofta var de journalister på Dagens Nyheter. De sökte, antar jag, något slags frändskap med ”kidsen som är nere, djupt ner, med det som gäller på nätet.”
Att begreppet ändå inte kan skrotas bevisas ständigt av Sveriges Radios nyhetsbevakning i upphovsrättsfrågor. Stundtals är den även i dag rent piratkramande, nästan alltid är den insinuerande.
Det finns knappast ett större musikbolag – i retoriken på Kulturnytt och innan det Mitt i Musiken är musikbolag ALLTID stora – som gått fri från insinuationer om att de existerar helt utifrån en cynisk agenda; och utnyttjar såväl artister som konsumenter till vägs ände, i synnerhet så i den digitala eran.
På objektivitetens altare må detta vara okej. Missgrepp ska givetvis påpekas. Men ibland undrar jag om agendan. Ett färskt exempel är Kulturnytts inslag om EU-rapporten Digital Music Consumption on the Internet: Evidence from Clickstream Data.
Medan exempelvis nämnda Dagens Nyheter gjorde en liten notis om en märkligt dåligt underbyggd rapport, valde Kulturnytt att gå ut hårt för att sedan öka.
Kulturnytt skriver: ”Upphovsmännen kan tagga ner lite när det gäller jakten på fildelare. Fildelning är helt enkelt inte ett stort bekymmer på den digitala musikmarknaden, menar rapportförfattarna. Tvärtom – den totala musikförsäljningen skulle minska om den illegala fildelningen försvann.”
Inte ens rapportens författare kommer till sådana slutsatser. Inte alls. De skriver:
“Taken at face value, our findings indicate that digital music piracy does not displace legal music purchases in digital format. This means that although there is trespassing of private property rights (copyrights), there is unlikely to be much harm done on digital music revenues. This result, however, must be interpreted in the context of a still evolving music industry. It is in particular important to note that music consumption in physical format has until recently accounted for the lion’s share of total music revenues. If piracy leads to substantial sales displacement of music in physical format, then its effect on the overall music industry revenues may well still be negative.(emphasis added)”.
På annat ställe tillägger de: “There is a rather clear consensus on the negative effects of online piracy on the off-line physical sales of recorded music.”
En representant för Spotify, Ekonomichefen Will Page är bara en som reagerat på rapportens brister. Page skriver:
“‘Digital Music Consumption on the Internet: Evidence from Clickstream Data’ is a flawed study. The narrow definition of the market chosen by the authors is both puzzling and deeply misleading. In particular the omission of streaming services from the study fails to appreciate the diverse make-up of the digital market place. As a result, the unfair competition that legal streaming services face from music piracy is not properly acknowledged by the authors – and moreover, the report fails to observe how consumers can migrate from illegal services into legal venues like Spotify.”
Det hade varit intressant att bevittna en diskussion mellan Kulturnytts reporter Morris Wikström och Page. Eller så inte. Ibland undrar jag om vissa ens är intresserade av att få en objektiv bild av skillnaden mellan upphovsrätt och affärsverksamhet respektive den sorts ”användarvänlighet” som för enkelhetens skull lika gärna kunde ha formulerats: varför ska musikbolag egentligen tjäna pengar på musik?
Länk till rapporten:
http://ipts.jrc.ec.europa.eu/publications/pub.cfm?id=6084
Lars Nylin
