Vecka 12 ligger fortfarande i mars men blev detta år aprilskämtens vecka. Som om det inte räckte att bli lurad att Tommy Nilsson fått en knäpp. Senare samma vecka ger även Hultsfredsfestivalen upp och blir….Hultsfredsfestivalen goes Stockholm!
Själva idén att festivalen flyttar är totalt rimlig. Den nya ägaren FPK Scorpio har enligt skvallret gått på några rejält röda siffror under sina år som arrangör. En festival av det ”alternativa” slaget saknades också i huvudstadsregionen. Dessutom behöver man inte vara sociolog – eller för den delen reseanalytiker – för att inse att tiden varit utmätt för festivaler som (i princip) kräver camping i närheten av svenska landsortsmetropoler.
Men det finns ändå något oroande desperat över Scorpios drag. Det kommer i mars, bara ett kvartal innan festivalen. Programmet är ännu mycket tunt. Scorpio själva arrangerar Bråvallafestivalen, med ett långt vassare program, i Norrköping bara två veckor senare. Redan det märkliga valet att behålla namnet ger en känsla av sista-sekunden-desperation.
I avsaknad av bil kollar jag snabbt nyfiket hur jag ska ta mig till Stoxa mässområde öster om Arlanda flygplats. På den nya hemsidan basuneras ut att det ligger 40 kilometer från Stockholm. Men detta gäller den som har bil. På webbsajten finns ännu inte anvisningar för hur man tar sig från närmast belägna pendeltågsstationer. Dessa ligger en halvmil från Stoxa, och de SL-linjer som trafikerar de här trakterna är av sorten som kör skolskjuts en gång om dagen. Snabbt går festivaltankarna bakåt i tiden, till Lollipop på 90-talet –och timmar av väntan på anslutningsbussar som aldrig kom.
Så här dagen efter har jag insett att detta med Hultsfredsfestivalen goes Stockholm är största allvar. Bara namnet Phoenix gör att jag kommer att ta mig dit, om det så krävs att traska en mil från närmaste flygbusshållplats på Arlanda. Men det krävs flera tydliga besked om program och logistisk innan jag vågar tro att huvudstaden har fått en neohippiefestival som kommit för att stanna.
Lars Nylin
