Vanligen älskar jag stofilen Sveriges Television. Ångtelevisionen är en ryggrad i en tid när kommersiell TV alltför ofta skrålar Bruce Springsteens 57 Channels (And Nothin’ On). Jag är oftast stolt över att betala min licens. Men just denna vecka frestar SVT på min kärlek.
Först insikten att SVT skrivit ett avtal med muzakbolaget Epidemic Sound (som MI skrev om förra veckan). ES själva har inte gjort något juridiskt fel, affärsidén är cyniskt smart. Men ska SVT verkligen skriva avtal med musikbolag som neka sina klienter att vara STIM-anslutna? Det finns ett antal tänkbara leverantörer som inte skulle drömma om att ställa det kravet – men som uppenbarligen inte ens fått frågan.
Därefter affären med den snodda sketchen vid Melodifestivalen. Ett nummer av amerikanen Neil Patrick Harris (från People’s Choice Award 2012) översattes rakt av och lades i Sarah Dawn Finers mun utan tillstånd och utan credits.
Det kan tyckas som en bagatell i sig och det påstås ibland att amatörer lånar medan genier stjäl. Det ligger säkert en del i det. Här var det framförallt i den påföljande retoriken som SVT var ute på mycket djupt rättighetsvatten. Projektledaren för Melodifestivalen viftade bort kritiken grundat i resonemanget att ”nästan ingen har hört det tidigare.” En barock replik. Som rättighetsivrare sliter man sina redan gråa hår i den sortens helt onödiga motvind som då uppstår. Jag viftar med gula kort för de här besluten.
Men den viktigaste orsaken till frustrationen över SVT serverades under dokumentärfilmsrubriken Dox.
SVT är delfinansiär av den i förra veckan visade pirathyllande dokumentärfilmen TPB – AFK (The Pirate Bay – Away From Keyboard). Det hade visserligen framkommit på förhand. Men för mig blev det ändå en giftpil till kvällsfikat när SVT:s logotyp i eftertexterna kombinerades med hyllningar till The Pirate Bay.
Finansiärerna hade även gett filmens producenter tillstånd att först visa den online. Det kallar jag inte för att bidra till en objektiv bild där alla, även ”fattiga” nätpirater (det sägs ju så), får ge sin syn syn på saken. Det kallar jag för att, om än indirekt, inställsamt krypa för brottslingar som av svenskt rättsväsende dömts till hårda straff.
Just här är mitt röda kort självlysande. Skandaldomaren Cüneyt Cakir från Champions League i tisdags framstår som en mild gentleman intill undertecknad.
Lars Nylin
