Eric Bibb Deeper In The Well [Dixiefrog / Harmonia Mundi / Naxos]
Svenske Eric Bibb är idag något av en världsstjärna på den internationella – och till 99 procent av amerikanska artister dominerade – bluesscenen. Men inte ens att vara världsstjärna räcker – inom en så medialt småskaligt uppmärksammade musikgenre – idag till för att göra namnet känt för den breda publiken. Konnässörer kan dock bekräfta att det Eric Bibb skapar håller absolut högsta klass inom sitt gebit.
Det nya albumet är inspelat i Dirk Powells Cypress Studio, i hjärtat av Louisiana, under en vecka förra hösten. Precis som den amerikanska delstatens matkonst är musiken färgad av en rad olika musikaliska rötter, inspirationskällor och influeser. Här finns såväl countryblues som cajun och americana.
Stämningen är skönt tillbakalutad och vare sig de mästerliga amerikanska medmusikerna tar sig an Bibbs egna originallåtar, traditionella pärlor eller Bob Dylans The Times They Are A Changin’ är värmen, engagemanget och träffsäkerheten fullkomligt övertygande. Laidback. Vackert. Skönt. CO
Bosse Broberg The Nogenja Ensemble ZzzKaa’s Dance Snakedreams Rhapsody In 9 Colours [Phono Suecia / Naxos]
Trumpetaren och kompositören Bosse Broberg återkommer här med sitt skötebarn storbandet Nogenja. Det är orkesterns fjärde skiva och tillägnas ”Nogenjas ormar, saxofon och rörblåsarsektion”. Det är en fabel som handlar om jakten på jazzens rötter, dialekter och geografiska uttrycksformer.
Musiken är i svitform och sammansatt från fyra inspelningar i Stockholm 2003, 2008 och 2011. Musiken är känsloladdad, taggig och rispar till ordentligt i ensemblepartierna, men det finns också harmoniska partier som ger kontrastverkan. Det är spännande att höra Bosses klangvärld. Musiken går definitivt inte på redan upptrampade stigar. Här finns överraskande moment som bryter gamla storbandskonventioner.
Varje del i sviten lanserar en huvudsolist. Jonte Högmans baryton öppnar solistraden. Hans ton får mig att tänka på Harry Carney men han är mer frigjord. Lennart Åbergs märgfyllda tenorsax står i centrum i Den Celebrala Vitapans Sång omgiven av dova ensembleklanger. Tenoristen Örjan Hultén är på bettet i den hetsiga korta Rucklarfrossa.
I Lustans Trädgård har klarinettisten Krister Andersson huvudrollen. Han gör en uppvisning i modernt klarinettspel. Johan Alenius spelar bra sopransax i Silvergrodans Klagan och återkommer på altsax i den Tristano-influerade Anakondan Och Anakoreten. Satsens andra del Py’s Jungle-Loop är vikt för Kristers Andersson tenorsax.
Arrangemanget sätter press speciellt på rörblåsarna men alla sektioner får ge järnet. Det märks inte bara här. Johan Hörléns altsax är mäktig i satsen Dimhöljd Mamba. Där sveps hans auktoritära sax in i en tät dovt klingande ram. Alberto Pintons basklarinett gör ett överväldigande intryck i Fri Kobra. Hans välartikulerade toner ställs här mot knivskarpa dissonanser och dramatiska ackord där instrumentets hela omfång kommer i bruk i intrikata improvisationer. Här finns skivans mest utmanande inslag.
Den tolv minuter långa Zzzkaa’s Dans utgör skivans final. Lennart Åbergs tenorsax och Krister Anderssons klarinett går där in i en tuff clinch med offensivt utmanande attacker. Mitt i duellens hetta finns det ett musikaliskt samförstånd som håller samman scenariot.
Bosse Broberg har kreerat en storbandsplatta som verkligen griper tag. GO
Fredrik Carlquist & Gustav Lundgren Barcelona – Estocolomo [FC Jazz / Plugged]
Saxofonisten Fredrik Carlquist är bosatt i Barcelona. Tillsammans med gitarristen Gustav Lundgren spelar de med två olika komp. I Barcelona är det skotske basisten Garry Fimister och spanske trumslagaren Xavi Hinojosa som backar upp. I Stockholm är det basisten Kenji Rabson och trumslagaren Moussa Fadera som har sysslan.
Melodivalet utgörs av dussinet standards av det harmoniska slaget. Dit hör Mancinis Days Of Wine And Roses, Jimmy van Heusens Imagination och Darn That Dream. Bland de rena jazzkompositionerna finns Oscar Pettifords Tricotism, J.J. Johnsons Lament, Tadd Damerons Milestones, Benny Golsons Five Spot After Dark och Al Cohns P-Town. Det är en lyckad mix med rötter i femtio- och sextiotalets jazz.
Fredrik varierar sitt coola tenorsaxspel med klarinett och flöjt. Saxen har soundmässigt starka paralleller till Stan Getz, t.ex i I Hear Music där Gustavs gitarr ger sig ut på en harmonisk utflykt. Han visar som vanligt upp ett lysande spel. Fredrik Carlquists klarinett har varligt ringats in av pålagda flöjtklanger i Lament. I den bossabestänkta For All We Know, som Carlquist och Gustav Lundgren gör på duo, är det en sval klarinett och en akustisk gitarr som formar en avspänd atmosfär.
Ett oväntat inslag blir den idag sällan hörda Three Little Words. Där blir saxen djärvare. Darn That Dream lockar med Fredriks tenor och Gustavs gitarr i ett angenämt samspel.
Sammanfattning, skivan är en tillbakalutad session i ett välavvägt kammarformat som inte är alltför vanligt förekommande idag. GO
