Vad kan egentligen tilläggas om Loreens seger i Baku? Inte mycket. Den berbisk-svenska sångerskan från Atlasbergen, Åkersberga och Västerås inte bara vann en imponerande seger med Euphoria.
Hon hann dessutom under sin vistelse vid Kaspiska havet att göra personliga markeringar mot den minst sagt dubiösa människorättssituationen i landet Azerbajdzjan. Imponerande i sig; jag tror inte många andra närvarande artister tänkte i de banorna när de gjorde entré i det festivalpalats som givits plats efter att de som bott på området innan bokstavligen schaktats bort.
Nej, de möjligen intressanta tilläggen kan snarare ske som svar på frågan: nå, vad händer nu?
Som alla MI-läsare vet är det inte självklart att en vinst i Eurovision Song Contest är en bra språngbräda till en stark, kredibel karriär ”på riktigt”. Tvärtom så är det mycket lätt att etiketteras som automatiskt one-hit-wonder – varefter det utanför det egna landet dansas maximalt en sommar.
Personligen tror jag att Loreen Talhaoui är ett av undantagen från den inofficiella ”regeln”. När jag talat med henne har det känts som att hon har en för stark vision, för stark integritet för att fastna i Eurovision-fällan. Inte minst har hon en sublim musiksmak med favoriter som Björk och Liza Gerrard och andra 4 AD-sångerskor. Redan faktumet att hon lärde sig spela piano genom att imitera Michael Nymans musik till filmen ”Pianot” är en försäkran om att hon inte går vilse.
Dessutom känns det som att Loreen omger sig med ett skickligt team. Vilken framtida roll låtskrivarna Thomas G:son/Peter Boström har i projektet vet jag inte, men kombinationen Warner Music/Mr Radar känns för kompetent för att misslyckas.
En sak känns tvärsäker: Euphoria blir en världshit, såväl fysiskt, downloadmässigt som på Spotify och alla dess gelikar. Den hade blivit detta även utan vinst på lördagen, nu kommer den givetvis att få ytterligare skjuts.
Lars Nylin
