Jag hade nyss slagit mig ner hos dem i vimlet i Grand Hotels Cadierbar strax innan Grammis. Eftersom jag inte känner Oscar Danielsson, hade bara hamnat vid samma bord tack vare en gemensam bekant, kunde jag inte gissa vad svaret skulle bli. Men det var ändå ingen högoddsare när Oscar, nominerad i barnkategorn, svarade nej och tycktes vara ärlig. Jag menar, varför skulle han, nominerad i en kategori som ändå klipps bort av tv, förbereda ett bra tacktal när ingen annan tycks göra det.
Två timmar senare stod jag inför två alternativ. Antingen så var Oscar Danielssons svar till sin hustru en ren lögn. Eller så är han en ännu större ord- och tajmingbegåvning än man kan ana av hans Grammisvinnande barnalbum Det kostar på att vara barn och hans senaste ”vuxenplatta” Stockholm i mitt hjärta (som också det mycket väl kunde ha nominerats, kan tilläggas).
Oavsett vilket så pekade Oscar Danielsson med sitt briljanta tacktal troligen helt omedvetet med rödglödgat finger på en punkt där Grammis kan bli mycket bättre. Utöver Danielsson, och delvis hederspristagaren Björn Skifs, kom jag en halvtimme efter galan inte ihåg något som sagts i tacktalen.
Lägg till detta ett antal klart oinspirerade prisutdelare (varför tackar man ja om man inte vill?). Följden blir att och det som självklart borde vara en prisgalas höjdpunkter – själva prisgalandet – ofta blev transportsträckor mellan en svit mäktiga livenummer i operans serverade miljö.
Den artist som vill ha en snabbkurs i tacktal kan med fördel på YouTube snoka upp det elektriska tacktal, acceptance speech, som Foo Fighters Dave Grohl gav vid Grammy Awards i helgen. För framtidens prisutdelare räcker det däremot att de repar i en kvart hemma i hallen för att de ska göra en bättre insats en flertalet av årets.
I övrigt underströk Grammis 2012 att priset med självklarhet återigen är landets mest prestigefyllda musiktrofé. Efter några års svacka är det åter en värdig, proffsig tillställning nästan helt utan longörer och taffligheter. Det blir ett tillfälle när vi med viss stolthet kan konstatera att vi jobbar i den bransch som roar flest människor i världen sport inkluderat, det vill säga musikindustrin.
Många klagade efteråt på det manus som presentatören Ola Salo hade att jobba med. På twitter haglade cynismerna. Jag kan hålla med i en del av kritiken. Manuset sköt ofta förbi, ovan och under målet.
Hur många hänger med på att det är skoj att okända Watain får ett fiktivt pris i autencitet? Är det skickligt tajmad humor att gång efter gång skoja om en musikbransch i undergång med tanke på att 2011 för en hel del i salongen faktiskt var året när branschen som helhet äntligen tog sig ur det värsta av kvicksand? Tveksamt.
Men annat var dunderkul och supershowmannen Ola Salo jobbade på som om han utrustats med årets vassaste texter. Och det ÄR faktiskt skoj att blodrockarna Watain får ett fiktivt pris. Liksom att det faktiskt ÄR skoj att symfonirockfantasten Salo driver med sig själv på höga hästar.
Mycket av kritiken springer självklart ur att förra årets gala hade ett vassare manus och en värd, Eva Dahlgren, som gjorde ett spektakulärt bra framträdande. Detta och fjolårets nyhetens behag med skådeplatsen Operan gav årets gala förutsättningar som det var tufft att uppfylla till 100 %.
Men även 99% innebar en strålande galakväll inklusive – tackar som frågar – alldeles utmärkt mat och dryck.
Lars Nylin
