Jag vet inte om det är allt det där grå slasket där ute när det borde varit vit frasig vinter. Men någon orsak måste det finnas till att så många läsare med sådan energi hör av sig och undrar om MI:s ödmjuka åsikt i ett antal frågor. För att inte trötta er med alltför många uppsatser blir det istället ett kort korsförhör.
Nå, vad tycker MI om SOPA?
De första skrivningarna av de amerikanska lagförslagen SOPA (Stop Online Piracy Act) och Pipa (Protext IP Act) är galenskap. Det märks att de är skrivna av konservativa krafter som ser nätpirater som något svartmuskigt ”from a distant foreign place”. Det var bra att Google, Wikipedia och andra klev på protesttåget. Men reaktionen är rejält överdriven. Det är samma sorts tongångar som hörts kring Ipred eller Acta. Internet stängdes inte då, internet kommer inte att stängas nu. Men de piratkramande krafterna fick en ny chans att höja rösterna, och tog den sannerligen. Kärnpunkten förändras inte: det måste bli mer styrsel i det digitala samhället för att de mer analoga, förlåt uttrycket, entreprenörerna ska våga fortsätta producera musik, film, tv, böcker, tidningar. Stora som små entreprenörer. Ett SOPA/Pipa mer anpassat till det nya digitala samhället är en nödvändighet för såväl USA som i förlängningen övriga världen. Den svenska låtskriverskan Helienne Lindvall gjorde ett tankeexperiment i engelska Guardian på torsdagen: ”What if the culture industry shut down for a day? Wikipedia went black in protest against anti-piracy legislation. But which would you miss more: an encyclopaedia or music?”
Nå, vad tycker MI om Voice-avtalet?
Det var lätt att nicka instämmande när Magnus Uggla i en kvällstidning röt att det sög att Universal skrivit i avtalet inför talangtävlingen The Voice att bolaget får ”den exklusiva rätten till personligheten” hos artisterna. Frågan är vad den smått absurda formuleringen ens betydde, det lät mest som en trubbig översättning av en paragraf om artisters varumärken.
Nu har Universal korrigerat den och jag personligen mycket svårt att bli upprörd över att musikbolag hävdar rätten till så kallade ”360-avtal.” Skivbolag behöver i den nya tiden fler inkomstkällor än musikförsäljning. Alla som tittat in i ett skivbolag i mer än tre minuter vet dessutom att antalet svenska artister som tvingats att fullfölja misslyckade skivbolagssamarbeten på andra områden än just musikutgivning – som management, turnébokning eller merchandise – att dessa kan räknas på Billy Butts ena hand. Voice – och före det Idol – är lysande möjligheter att på kort tid gå från noll till allt. Då får även artisten räkna med att det kostar. En ironi i sammanhanget är att de journalister på kvällstidningar som ser avtalen som ”skvatt galna” – citat Anders Nunstedt, Expressen – själva har ytterst strikta regler för vad de får och inte får göra utanför sina mediehus.
Nå, är det inte dags för MI att dödförklara Talangtävlingarna?
Hank Williams, Reeperbahn, Jackson 5, Europe, Duffy, Stevie Wonder, Björn Skifs. Skilda eror, skilda genrer, alla vinnare av talangtävlingar. Det finns inga som helst skäl att dödförklara talangtävlingar. Det går att tävla i musik. Punkt. Däremot så undrar jag vad Tv 4 känner inför sin troligen inte billiga satsning på X Factor i höst.
Nå, kommer MI att fortsätta tokhylla Melodifestivalen?
Här undrar jag till att börja med om insändarskribenten läst just MI. Tokhylla? Jag kan inte ens minnas att MI haft några recensioner av Christer Björkmans lekstuga. Inte utöver att det är grymt imponerande att se med vilken driven skicklighet som SVT och andra aktörer byggt denna koloss. Minuset med Melodifestivalen är snarast att den lägger sig som en heffaklump över många medier. Det finns liksom inte plats för annat. Jag har själv ett litet skivbolag på sidan om och vill inte veta hur många timmar vi lagt på att spekulera i om det är vansinnigt att släppa ett album under festivalens gång. Trots att det handlar om en artist (Staffan Hellstrand) som som närmast varit på armlängds avstånd till tävlingen.
Nå, tycker inte även MI att Swedish House Mafia och Avicii är dynga?
Den svenska DJ-house-vågen – vår just nu mest framgångsrika popexport – är långt ifrån min kopp te. Men det som DJ-farbröderna i SHM och nykomlingen Avicii gör är i rakt nedstigande led arvtagare till all annan bruksmusik för dansgolv. Det de gör är sämre än Jackson 5 eller Daft Punk, men det är eoner bättre än Crazy Frog eller Rick Dees. Dessutom, redan faktumet att de nämnda svenskarna säljer ut Madison Square Garden eller Globen är skäl att ge dem feta rubriker.
Lars Nylin
