För tio år sedan testade SVT med att göra vissa lördagskvällar till temakvällar. Jag minns kvällar där alla program handlade om ämnen som frosseri, Stockholmssyndromet, eller om maffian. På sistone är det som om ångtelevisionen återinfört konceptet. Men varje kväll. Och alltid om musik.
TV2 på tisdagskvällar är det så även i bokstavlig mening. I går följdes nya Studio PSL med Per Sinding-Larsen av egenproducerade Hitlåtens historia, följt av den amerikanska dokumentärserien Hårdrockens historia och sent på nattkvisten en repris av ett inte oävet program där House-stjärnan Hugh Lurie åker till New Orleans för att spela in blues.
Men detta är alltså bara en festkväll bland många. Bara de två senaste veckorna har SVT visat delvis strålande liveshower med Eldkvarn, AC/DC, Thåström och Benny Anderssons Orkester.
Utöver serierna om hitlåtar och hårdrock – gårdagskvällens program om tidiga brittiska tungriff var troligen seriens höjdpunkt för min del – har dessutom presenterats Tio i topp – 50år – en ambitiös dokumentär om det gamla listprogrammet. Det enda frågetecknet där var att genomgången var så kort. Ett halvdussin entimmesprogram hade fått mig att nynna på That's The Way I Like It, nu blev allt ganska rapsodiskt.
Men varför klaga? Tänk 30 år tillbaka i tiden. Då var Maratonrock den enda trösten. En gång i kvartalet och med den inte helt smidiga sänsningstiden 22.00 – 04.00.
I dag är SVT-utbudet ungefär det motsatta. Hur ska man hinna leva sitt vanliga liv, sköta MI och sådant? Det är nästan så att jag funderat på att ta till Vilhelm Mobergs citat från Utvandrarna, det när Kristina stönar ”Karl-Oskar, jag tyar inte längre!”
Lars Nylin