Det här påståendet kanske inte just nu känns igen av exempelvis vänner på EMI, som inväntar ett ytterst osäkert år. Eller av alla de branschbekanta som inte har några möjligheter – verkligen inte alls – att kompensera minskad skivförsäljning med att kränga spelningar eller t-tröjor. Eller av de som jobbar för det mest självklara av krav – att den som bekostar upphovsrätter även ska bestämma över dem.
Men på det stora hela, alla pusselbitar räknade, känns det ändå som om den sammantagna nedgången under 00-talet under 2011 förbyttes till en sammantagen optimism. Som om en ny affärsmodell, öppnare och mer kreativ än decenniet innan, nu faller på plats. 2011 var mycket riktigt året när digital försäljning passerade den fysiska i Sverige.
När året började var Spotify fortfarande en ofta baktalad testpilot för något vi inte ens visste om vi skulle kalla för streaming eller strömning och stava med ett eller två ”m” (och visst var väl ändå downloading i långa loppet framtidens recept?).
När året slutar är Spotify ett svenskt varumärke nästan lika spritt som IKEA. Amerikaner och andra frågar mig nyfiket om Spotify som de tidigare frågat om Stieg Larsson eller ABBA. Ingen betvivlar just nu att molntjänster är det som gäller.
Dessutom kommer nu exempel efter exempel på att inte bara kidsorienterade noveltyartister kan tjäna rejäla pengar på Spotify – liksom på exempelvis Wimp. Nyligen hörde jag om en inte allt för storsäljande indieartist som kvitterar ut 30000 i månaden från Spotify. I långa loppet kommer förhoppningsvis även frustrerade metal-bolag (just nu i stor skala avhoppade från Spotify) att få upptäcka detta. Det finns massor att göra på ersättningssidan, min egen lilla indieetikett får inte många tusenlappar per år. Men tendensen är uppenbar, det går åt rätt håll.
När 2011 inleddes fanns det fyra majorbolag. Nu är det bara tre, vilka man kan ha många åsikter om. Men vi tar dessa en annan gång och nöjer oss istället med att notera att intresset var STORT för att inhandla först Warner Music och sedan EMI Music. En krass kapitalism lägger inte tiotals miljarder svenska kronor på musikbolag utan att se att det finns en affärsmodell att hitta. Jag väljer att se en ljuspunkt i detta.
Sverige lider brist på vassa indiekomplement som kommer utifrån och bråkar med de kaxiga majorkontoren. Men exempel som nyligen uppköpta Roxy och Razzia – och innan det Lionheart – är hoppingivande och min favoritplatta från året, Skriets ”Det beslutande organet”, släpptes av lilla gotländska Novoton.
Även här står en digital aktör för det stora ljuset. X5 Music Group har lite i tysthet blivit en uppstickare även på den internationella marknaden. Kontor i Empire State Building och avtal med legendariska Sun Records är en bild av draget i bolaget.
Till och med på det fysiska skivfältet fanns det ljuspunkter. Pyttesmå men dock. Helt nära mig på Söder i Stockholm finns det plötsligt tre butiker som hyfsat välsorterat säljer fysiska plattor, vinyl och CD. Bara häromdagen satt jag i ett spännande möte som om mötesvisionen blir verklighet helt klart skulle glädja oss som fortfarande vill ha något att hålla i, läsa, lukta på, medan vi lyssnar.
På förlagsfronten känns det som att det hela tiden är kalas. Svenska låtskrivare tillhör världens skickligaste och fullständigt pepprar västvärldens mest prestigefyllda topplistor med hits. När klubbartister som Avicii eller Swedish House Mafia nu även säljer plattor i mängder känns det primärt som förlagsframgångar. Jag har inte tillgång till statistik, men känslan är att svenska förlag – sammantaget – aldrig omsatt så mycket som nu. Höstens upplaga av Musikförläggarnas Pris var så inspirerande att vi på MI tog ed på att ytterligare stärka förlagsbevakningen nästa år.
Lägg till detta att livescenen – trots fadäser som Arvikafestivalen – tycks smått oomkullrunkelig, och det känns riskfritt att svensk musikbransch har ”turned a corner”, som de säger i USA.
Så vad finns på önskelistan? 1. Slutlig förståelse för upphovsrätten. 2. Slutlig förståelse för upphovsrätten. 3. Slutlig förståelse för upphovsrätten.
Dessa mjuka paketen från tomten hoppas jag varje år ska ligga högst i säcken. Det lär inte bli så i år heller, vilket kollegor i dataspels, film, tv och bokbranscherna nu på allvar börjat lida av.
Personligen placerar jag därför en mer rimlig punkt 4 på listan: Att en äventyrlig svensk akt, en artist/grupp med kreativa ambitioner bortom gott låtskrivande och hantverk, når världsherravälde.
Att vi får vår svenska motsvarighet till Kraftwerk, Björk, Sigur Rose, Daft Punk eller Arcade Fire.
Ytterst handlar det ju om att överjordiskt god musik är det bästa tecknet på att kurvan vänt uppåt. Den som ser till att detta händer ska få ett läckert hårt paket från mig nästa jul.
Lars Nylin
