Boken om Bildjournalen: Sveriges största ungdomstidning 1954-1969 av Börje Lundberg & Ammi Bohm [Premium Publishing]
När man idag – sådär 50 år senare – bläddrar i det närmare 600 sidor stora praktverket om Bildjournalen, så är det lätt att bara le lite överseende åt de reportage, bilder och hela den epok som skildrades på tidningens sidor. Men med ett både bredare och seriösare perspektiv än såväl samtida Idolnytt som sjuttiotalets Poster och Okej är faktiskt Bildjournalen en oerhört viktig länk. Det här verkligen historia – för den generation som på 50-talet växte upp i tonåren är faktiskt den första riktiga ungdomsgenerationen. Den första ungdomskulturen.
Den enastående dokumentation som författarna Börje Lundberg och Ammi Bohm på uppdrag av Premium Publishing har gjort är inte bara viktig, utan även ytterst läsvärt och grymt rolig. Det rika bildmaterialet och den snyggt tidskänsliga layouten gör att man stundtals nästan glömmer att det faktiskt är en bok man håller i handen, inte de inbundna originaltidningarna (som på typiskt Premium-manér förstås redovisas med samtliga färgomslag i slutet av boken).
Bildjournalen var verkligen ”tidningen som stod på tonåringarnas sida”, som författarna skriver i sitt förord. Bildjournalen var helt i takt med sin samtid. Tidningen startades 1954 och under närmare två decennier skildrade man det som tveklöst – även i dess idag mest rodnadsframkallande former – måste definieras som en ungdomsrevolt. En ibland stillsam, ibland våldsammare revolt, speglad i film, musik och idoldyrkan (som då liksom nu förstås även omfattade såväl odödliga idrottsstjärnor som ytterst dödliga programledare).
I samband med rock’n’rollens genombrott fördubblade tidningen sin upplaga från 1957 till 1958, då man anordnade en stor läsaromröstning om vem som var populärast av Elvis Presley och Tommy Steele. Den sistnämnde segrade, vilket får Börje Lundberg att undra om det hela rentav inte var uppgjort på förhand.1959 låg upplagan på 233 888 exemplar (!) och när man bjöd läsarna på en gratis grammofonskiva med Lasse Lönndahl och Siw Malmqvist passerade upplagan 300 000-vallen (!!). Såväl schlager som rock’n’roll och visa uppmärksammades. Jerry Williams Number One recenserades med orden ”som helhet trevlig” och en Little Gerhard-singel hyllas med: ”Det låter trevligt när Little Gerhard sjunger på svenska”.
En guldera följde på The Beatles genombrott och den svenska popvågen, med band som Hep Stars, Tages, Ola & The Janglers och The Shanes. 1963 prydde The Beatles hela omslaget (såväl fram- som baksida) med en bild som spegelvändes, så att ”de sötaste medlemmarna i bandet” – Paul McCartney och George Harrison – skulle synas på framsidan.
Under 60-talet lanserades även de så kallade ”elefantbilderna” – jättelika idolaffischer med storheter som nämnde The Beatles och Hep Stars (som tillsammans med Jimi Hendrix pryder den elefantbild som följer med boken).
Så småningom blev dock Bildjournalen frånåkt av tiden och tappade fingerspetskänslan för det som gällde. Exempel på det finns att läsa i bokens klipp i musikrecensionerna från sextiotalets senare del. 1967 recenseras Jimi Hendrix med frågan. ”Vad är det som är så märkvärdigt med Jimi Hendrix? Intresset för honom tyder på ett behov hos poppubliken av mer tankekrävande musik. Men då finns ju jazz.” Året efter avfärdas The Beatles Revolution (b-sida på singeln Hey Jude) med meningen: ”Baksidan är tråkig rock”. I en recension av Led Zeppelins debutalbum 1969 menar recensenten att sångaren Robert Plant har ”en väl kall röst för att sjunga blues”, men att det uppvägs av hans munspel. Ola & The Janglers singel Let’s Dance – som kom att bli den första svenska hiten på den amerikanska Billboard-listan – stämplas som ”utvecklingsmässigt ett steg tillbaka”.
Sextiotalets slut innebar även slutet för epoken Bildjournalen, som sommaren 1969 lades ned och gick upp i Veckorevyn. Kjell Alinge, en av de många journalister som medverkade i BJ och intervjuas i boken, minns slutet så här:
– Birgitta Dahl, som var redaktionschef, gillade Tages, Beatles och Tommy Blom. Jag såg en massa ny musik komma, Doors, Frank Zappa, det är en liten tragedi att hon och andra på tidningen inte klarade av det.
Det radikala 60-talet kan sägas ha nått en peak i Sverige när högerpolitikern Boel Stjerna, 22 år 1969 föreslår att man ska ”ordna samlagsrum för eleverna i skolorna”.
– Samlagsrum i skolorna behövs med tanke på trångboddheten och den långa skolplikten, menade hon.
– Jättefin idé, konstaterade Danne Lidner, 15 år. Kan man hoppas på att det någonsin blir av?
Under tidningens sista år diskuterade man även såväl haschrökning som monarki.
– Idag måste man vara socialist, utbrast Carl-Johan de Geer.
– Jag tror att BJ tappade upplaga för att den blev för seriös, den blev lite vänsterinriktad och det ville inte läsaren, menar Cecilia Hagen, som även hon tillhörde redaktionen en tid.
Sanningen och skälet till att BJ gick i graven kanske dock snarare är att de ungdomsgenerationer som från 50-talets mitt fram till 69-talets senare del hade talat med ”en röst”, ibland kanske två (Elvis-Tommy Steele, raggare och mods etc), så dags hade börjat blomma ut i flera oliktänkande förgreningar – och ”att vara tonåring” sa till slut nästan lika lite om den enskilda individen som det gör idag, när vi trots vår moderna Idol-kultur har en rad betydligt mer individuella uttrycksmöjligheter än vi har idag. Åtminstone känns det så när man läser och bläddrar fram och tillbaka i boken.
Svaret på frågan om det var bättre förr i tiden besvaras lyckligtvis inte helt entydigt av BJ-arkivet. Men färgstarkt var det! Och, som sagt var, ytterst läsvärt!
Claes Olson
