Rebecca & Fiona I Love You, Man! [Universal]
En god vän är bekant med DJ-duon Rebecca & Fiona och fick förtroendet att lyssna på deras mer ”traditionella” poplåtar. Min bekant, en poptraditionalist, har inte riktigt sagt hur ärlig han var, men jag tror att han hittade en hel del att nicka igen- och godkännande till. Visst, Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick är sprungna ur en ny tids DIY-tankesätt och deras musik domineras av loopar och Ibizaepiska beats. Men här finns också, i synnerhet i avslutande Sleep Alone, den sorts storslagna pophouse som Pet Shop Boys gjorde till allmängods redan på 1980-talet. I Love You, Man är ett spräckligt pussel av house, uppdaterad europop, italodisco och småpunkig dub. Men här finns också tillräckligt mycket av tidlös popkänsla för att kunna uppskattas av fler än min vän. LN
Sophie Zelmani Soul [Sony]
Sophie Zelmani bara fortsätter och fortsätter och fortsätter på sin ljuvt melankoliska popresa. På sitt nionde album visar hon att det man uppfattade som maximalt slipat på, säg, album fem faktiskt kunde göras ännu mjukare, ännu mer hypnostiskt. På Soul klockar ett par spår in på nio minuter. Det är en nyhet. En annan är en viss touch av något ”afrikanskt” (i brist på bättre beskrivning). Annars känns uttrycket igen. Fotbollsspelaren/skribenten Henrik Rydström skrev pricksäkert i tidningen Barometern: ”Zelmani har en speciell förmåga att nästan inte synas, nästan inte höras, men ändå ta över allt. Hon skapar en tystnad där vare liten molekyl är avgörande. Hon skapar en tystnad där det vilar en kärnvapenladdning. I allt det sköna mullrar ett analkande oväder i bakgrunden”. LN
The Sound Of Arrows Voyage [Skies Above/Border]
Gävleduon Stefan Storm och Oskar Gullstrand gör syntpop som gjort en tidsresa från 80-talet och har påtagligt lånat från Pet Shop Boys. Ändå känns det inte daterat. Duon har har remixat Lady Gaga, och kanske var detta en källa till en edge som gör att slutintrycket blir rimligt tidlöst och framförtallt sanslöst melodiskt. LN
Mattias Hellberg High In The Lowlands [Kning/Playground]
Värmlänningen Hellberg är en musikalisk kameleont. Mest på gott eftersom han med samma finess hanterat alltifrån ruffig garagerock till reggae för att senare bli sångare i Nationalteaterns Rockorkester. På nya egna plattan söker han sig till ett slags singer/songwriteridiom som rockhistoriskt hade sin höjdpunkt cirka 1971. Men som i Hellbergs händer ändå fungerar. Neil Young goes svensk landsbygd med viss finess, ungefär. LN
