Det är på tok för tidigt att sia om vad köpet innebär. Utöver konstaterandet att antalet stora musikbolag ständigt krymper. Något som man givetvis kan ha åsikter om. Olika konkurrensverk kommer definitivt att ha det. Det kommer att ta lång tid innan vi vet hur detta påverkar våra branschkollegor på de inblandade kontoren.
Däremot kan man redan nu använda affären som argument i en helt annan diskussion: den om huruvida musikindustrin är ”död” eller ej.
Ignoranta tyckare har ju för vana att påstå detta. På exempelvis Twitter haglar sådana "sanningar" varje minut. Trots att musikkonsumtionen är större än någonsin. Trots att det i princip varje dag skrivs krigstidsrubriker i medier som direkt eller indirekt kopplar till en i högsta grad levande musikindustri.
De senaste dagarna har det exempelvis handlat om vilka artister som kommer att sälja mest på att ha varit med i TV-programmet Så mycket bättre (hittills är mediers svar att Laleh kommer att göra det).
Andra dagar handlar det om Spotify, exempellösa svenska listsuccéer i USA, Peace & Loves första klara artister, att Bengans öppnar nya skivbutiker, storsäljande svenska hårdrockband eller Malena Ernmans framgångar i Centraleuropa.
Alla dessa axplock är komponenter i en i högsta grad levande musikindustri. Och de ofta bespottade skivbolagen finns med i bilden. I högsta grad. Och i mycket kreativa roller. Det är inte av filantropiska skäl som Vivendikoncernen låter Universal spendera miljarder på att förvärva EMI:s skivdivision.
1897 skrev författaren Mark Twain i ett klassiskt citat: ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”. Skivbolagen, stora som små, har i perioder haft skäl att skissera liknande dementier. Men nu, när en nya tidens modell äntligen håller på att falla på plats, kan skrivdonen läggas åt sidan.
Musikindustrin som sådan har aldrig haft några skäl att behöva förklara sig levande. Det behöver man bara lyften blicken från Twitter för att inse.
Lars Nylin
