I den roligaste förhandsartikeln inför tisdagens EM-kval i fotboll mellan Sverige och Holland valde Helsingborgs Dagblad en musikvinkel. I en krönika av Stefan Lindqvist och Patrik Lundberg ställde man upp en fiktiv fotbollselva men med ”spelarna” hämtade från musiken.
Cornelis Vreeswijk fick vakta målet i båda uppställningarna. Han fick omdömet ”blandar briljans med enkla misstag.” I Hollands övriga lag fanns namn som Golden Earring, Bonnie St Clair och längst fram 2 Unlimited. Blågult hade bl.a. ABBA som mittbackar, The Knife på vänsterflanken av mittfältet och Robyn på topp. Betygen slutade totalt inte 3-2, utan 17-14 till Sverige.
Skulle musikmatchen programmeras in i något slags superdator med känsla för skivförsäljning, låtstyrka och karriärer skulle resultatet antagligen bli något liknande. Bloggskojet blev en påminnelse om att Sverige inte bara slår Hollands 16 miljoner invånare invånare på popfingrarna. Vi slår även de flesta andra.
På Facebook roade jag mig att fråga om vilka som skulle hota Sverige från att ta brons (efter USA och England) i ett fiktivt pop-VM. Replikerna blev nationer som Kanada, Frankrike, Irland. Bjässeländer som Tyskland, Italien, Brasilien, Australien nämndes inte ens, helt korrekt.
I förra veckan kom ännu en aspekt på den begåvade svenska popexporten. Vi har länge saknar efterföljare till internationella listgiganter som ABBA, Europe, Ace of Base eller Cardigans. Robyn och andra uppmärksammas, men framförallt i medier. Istället har fenomenala låtskrivare i arvet efter Denniz Pop tagit alla rubriker och listettor. Förra veckan var svenskar inblandade i ettorna i USA, England, Japan – smått ofattbart.
Kanske håller Swedish House Mafia på att lite skifta spotlight tillbaka mot framträdande artister, om än av ett mer samtida slag än deras föregångare. Den svenska housetrion har primärt släppt några singlar, men redan byggt upp ett gigantiskt sug. När bandet släppte biljetter till ett framträdande i Madison Square Garden i december sålde den mytomspunna arenan i New York ut på nolltid.
Detta nästan bokstavligen. EMI, bandets bolag, skickade snabbt ut en pressrelease som sade att konserten sålt slut på 40 minuter. Undertecknad tyckte det lät som en typisk kryddad skivbolagssiffra och citerade i en MI-notis en siffra som stått i en New York-tidning, 40 minuter.
Efteråt har det visat sig att det maximalt tog nio minuter! 15.000 av de 20.000 biljetterna var digitalt bokade redan när biljettspärrarna släpptes. Möjligen är t.o.m.uppgiften nio minuter underdriven. Under alla omständigheter blev det en sanslös siffra för vilken artist som helst. Men nu talar vi om en svensk DJ-trio nästan helt utan idolstatus i Sverige. Ett spektakulärt exempel på en ny musikera.
Ska man som coach för Sveriges fiktiva popelva klaga på något så är det årtionde efter årtionde att det saknas några riktigt stilbrytande artister. Sverige har aldrig fostrat ett Kraftwerk, ett sigur ros eller en Björk (Island skulle nog kunna skrälla, förresten…). Namn som Knife, Stina Nordenstam, e.s.t och Opeth har nosat vid den statusen, men inte nått ända fram.
Vi är i världstopp i konsten att hitta essensen i pop, metal, indierock, house, soul. Men banbrytandet, edgen, får andra stå för.
Förhoppningsvis finns det en läsare som vet att jag har fel på den punkten och att landet just nu håller på att få fram ett Arcade Fire, ett Daft Punk, eller en Nick Cave.
Då kanske vi t o m kan utmana amerikanska och engelska dream teams i framtida popturneringar.
Lars Nylin
