Sahara Hotnights Sahara Hotnights [Universal Music]
Ärligt talat har kvartetten Sahara Hotnights faktiskt aldrig gjort två album efter varandra med samma sound, men tillsammans med producenten Haapalainen tar man här sitt kanske största steg framåt sedan debuten i slutet av 90-talet. Det självbetitlade sjätte albumet har fått mycket bra kritik och kan mycket väl bli en av bandets största framgångar.
Det som skiljer det nya albumet från Sahara Hotnights tidigare är den förfinade detaljrikedomen i arrangemangen. Jennie Asplunds gitarrspel imponerar mer än någonsin och med flera snygga slingor och riff ger hon låtarna extra spänning och liv. I kombination med Maria Anderssons sång och de trygga kompen signerade Johanna Asplund (bas) och Josephine Forsman (trummor) känns musiken starkare än någonsin.
Redan öppningsspåret Let You Down för tankarna till Blondies finaste poppärlor och det genialiskt förpackade albumets tio spår innehåller flera höjdpunkter. Med de inbokade spelningarna på sommarens festivaler är chansen stor att Sahara Hotnights nu återintar sin tidigare position som ett av landets främsta rockband. CO
Mauro Scocco Musik för nyskilda [Capitol / EMI]
Efter att som artist under några år befunnit sig i relativ skugga har Mauro Scocco med sitt senaste album återfått den plats i strålkastarljuset han förtjänar. Albumet har genomgående fått mycket goda recensioner i alla större medier.
Musik för nyskilda är en musikaliskt rikt varierad samling spår, där sångerna med lyhörd elegans framförs såväl som melankoliska ballader som pulserande uptempo-nummer. Här finns både visa, pop, soul och modern rock’n’roll – men med sin sång och texter håller Mauro med säker hand samman materialet utan att det spretar. Istället presenterar han flera olika sidor av sig själv och sin värld.
Det centrala numret är singeln Jag saknar oss, som även inleder albumet I en naken version med bara sang och gitarr. En vän till mig är långt ifrån ensam om att uppleva låten som ”en blivande nationalsång för alla krisande 40-nåntingare”. Mauro är inte bara en ytterst kompetent hantverkare. Han berör också. Starkt. CO
Wendy McNeill For The Wolf, A Good Meal [Raw Power / Border]
Kanadensiskan Wendy McNeill har sedan flera år tillbaka Sverige som bas och därmed är vårt land berikat med en av de absolut mest unika musikartisterna på världskartan. Med dragspel och gitarr skapar hon fantasifull konstmusik som ogärna låter sig kategoriseras, men som rymmer drag av såväl cirkus- som folkmusik och vars många spännande trådar löper genom såväl Laurie Andersons som Tom Waits världar.
Nya albumet For The Wolf, A Good Meal tillhör hennes absolut mest färgstarka kreationer. Albumet bygger på en egen berättelse som utspelar sig under havsytan och med valstakt som bas skulle musiken nästan kunna placeras i någon slags sjömanstradition. Med Christoffer Lundquist och basisten Andreas Nordell som medproducenter omges Wendy McNeills sånger här av oerhört mångfasetterade och fantasieggande ljudbilder.
Att albumet är ett så kallat ”konceptalbum” innebär inte att man nödvändigtvis måste lyssna på spåren från början till slut, utan här finns flera låtar som står starkt på egna ben. Är Wendy McNeill tillräckligt mycket ”svensk” för att kunna komma ifråga, så är det här tveklöst en potentiell grammisnominering i både kategorierna Årets album och Årets kvinnliga artist. CO
Thurston Moore Demolished Thoughts [Matador / Playground]
Thurston Moores fjärde soloalbum ligger försiktigt på tå, långt bortifrån Sonic Youths vildvuxna gitarrexcesser och feedbacklarm. Med Beck som producent har Moore skapat ett himmelskt stycke skön musik med nästan bara sång, akustiska gitarrer, harpa och stråkar i ljudbilden. DI-recensenten Jan Gradvalls rosor till öppningsspåren Benediction och Illuminine – ”båda kunde ha platsat på Nick Drakes Pink Moon” träffar mitt i prick. Det här är ett lika andlöst vackert som tidlöst stort album, som troligen kommer att återfinnas på flera recensenters årsbästalistor – åtminstone min egen. CO
Peter Bryngelsson Wunderbaum [DOS Records]
Peter Bryngelsson är en den svenska musikscenens storheter som arbetar i det tysta, vid sidan om topplistor, melodifestivaler och stora rubriker. Det innebär förstås inte att mycket av den musik han har skapat ända sedan sjuttiotalet inte kan rubriceras som stor.
Nya albumet Wunderbaum består av tjugo stämningsmässigt vackert sammanfogade musikstycken, som alla har oerhört stark filmisk karaktär. Att det doftar granskog beror långt ifrån bara på albumtiteln och de vackra – ursvenska – bilderna i skivomslaget. Bryngelsson lyckas förmedla en känsla och nerv som tveklöst är förankrad djupt i den svenska musikmyllan.
När jag fick skivan av honom och frågade vad det var för slags musik i spåren har jag för mig att han med ett leende svarade någonting i stil med ”mellan Ry Cooder och Ragnarök ” – och det stämmer. Bryngelsson klassiska debutalbum med Ragnarök (Silence, 1976) är en utmärkt referens. Dessutom utgör den referensen i sig precis det höga betyg som den här produktionen förtjänar. CO
