Vad är The Great Escape för tillställning?
– Den fysiska upplevelsen påminner om MIDEM. Strandpromenaden, de korta avstånden, den friska luften. Men detta är en publik festival, samtidigt som det så klart är en branschträff som har växt sig allt starkare sedan starten 2006. Cirka 15 000 personer löser "åkband" som ger dem möjlighet att gå på drygt 300 konserter under tre dagar på 30 ställen. Det är allt från små pubar, klubbar och kyrkor till själva ”hubben” the Dome som är i minarenastorlek.
Vilka finns på plats?
– Cirka 3 000 branschdelegater och press, mest engelsmän men även ett stort antal gäster utifrån, deltar i drygt 40 seminarier som innehåller allt från tämligen avancerade undergångs- och framgångsteorier till frågestunder med tyngre namn som reflekterar över musiken och branschen. Branschfesterna allena är 26 stycken och ordnas av alla möjliga, från Irland som är årets land i fokus till CMJ, Popkomm och brasilianska Music Exchange. Allt detta utspelar sig i centrala Brighton med havet, piren och den engelska recessionen som backdrop, på en gångyta som skulle rymmas mellan Slussen och Folkungagatan i Stockholm. Och det hela är inbäddat i den en månad långa Brighton Festival under den mest behagliga årstiden. Det blir en lyckad blandning av de bästa sidorna hos Emmaboda och Midem, kan man kanske säga.
Görs det många avtal?
– Jag utgår från att det görs färre avtal här än i MIDEM medan det festas konstant som på Martinez-Carlton måndag kväll. Och intensiteten i frågestunderna och seminarierna upplever jag som starkare här än i MIDEM.
Vilka svenskar finns på plats och vilka har gjort mest avtryck?
– Den svenska närvaron har till skillnad från den norska hittills varit blygsam, men i år känns det som att i alla fall svenska artister märks litet mer. Fredrika Stahl spelade två gånger och Little Dragon, The Sounds, Radio Dept, Royal Republic, The Sound of Arrows, Niki & The Dove, Deer Tracks och Thus: Owls var alla inbokade. Danmark och Island hade tre artister var, Finland en, Norge fem. Little Dragon var det nog mest sus kring, medan de flesta engelsmän numera tycks betrakta The Sounds och Radio Dept som med i gamet på sina nivåer, snarare än som kuriositeter från Sverige.
Vad är din personliga uppfattning om vad det kan ge för svensk musikexport?
– Om svenska artister, förlag och skivbolag hade envisats med att i samlad trupp återkomma, kunde TGE nog bli ett viktigt komplement till årets övriga satsningar. För svenskar borde det egentligen vara en bra tid på året – man är "klar" med allt som har med våren att göra, har styr på det som nödvändigtvis måste igång under sommaren och vet ganska säkert vad man klarar att få ut i september. Man kan spela upp kommande scenarior som man förhoppningsvis sedan kan visa resultat på under hösten, eller i alla fall i samband med MIDEM. Antingen hakar de engelska kontakterna på under TGE, eller så kan de göras väl förberedda inför Midem, så att det går att avsluta ett upplägg då med ett synligt svenskt resultat i ryggen.
Är The Great Escape den bästa vägen in i England för artister av det här slaget?
– Jag vill inte påstå att TGE är bättre på tidpunkt eller omfång än något annat för just svenskars kontakter med England, men det är i alla fall tydligt att en mycket stor del av London-branschen passar på att hålla sig i Brighton för en komprimerad TGE. Om inget annat kan man ju åka dit och bara hänga, för musiken, några drinkar och skarpare omvärldsuppfattning.
Vilken roll har du själv på TGE och var i musikindustrin hittar man
dej numera?
– Jag har hängt i Brighton sedan jag som glin vallfärdade dit till kompisar vid tidpunkten för The Jams allra sista konsert. Vi småmods blev, som alla andra, familjebildare och alla har därefter flyttat runt, men Brighton är basen i vår vänskap. Därför har det fallit sig naturligt att hålla koll på TGE sedan det startade, mest som en komprimerad uppdatering på en del av det som händer inom engelsk musik. Detta är tredje gången jag är där, denna gång som skribent för tidningen Sonic men jag har också skrivit för Sydsvenskan om t ex hur Daniel Ek på Spotify togs emot som Messias 2009.
– På hobbybasis stödcoachar jag några artister men mitt dagliga arbete är fördelat mellan skrivande, dokumentärfilm och en gästlärartjänst på högskolan i Malmö. Och jag spelar skivor på fester och klubbar ungefär varannan vecka, helst ihop med min fru Susanna. Annars är min enda koppling till musikbranschen just att jag skriver i Sonic – och på en annan nivå i fortsatta relationer med artister och musikälskare i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Japan, England och USA som jag hade glädjen att få arbeta med under de tio åren som A & R och produktchef på Tambourine, MNW och Playground.
Lars Nylin
